Transkriberad uppteckning

Jag minns när koleran rasade här sist. Det dog så många människor. De fick inte lov att ringa själaringning, för det hade blitt ett evigt ringande. Prästen hann inte komma till sorgehuset och gå i processionen. Man fick bara i hast tag i en omålad kista och körde liken upp till kyrkogården. Här i Majerna begravde vi på Majkyrkogården; i själva stan hade de en kolerakyrkogård i Annedal. Koleran bröt ut här i Majorna hos ett frun- timmer, som hade tagit emot kläder till tvätt från någon sjöman. Den båten, som de sjömännen kom med, hade inte varit vid någon pestsmittad kust, men hade ute på havet mött en båt från ett kolerasmittat område. / Människorna fick så'n kramp av sjukdomen; de drog upp knäna till hakan, sen var de så svåra att få ned i kistan. Jag minns vår värdinna dog, och när hon skulle läggas i kistan, måste en karl ställa sig på knä ovanpå liket och pressa ned det i kistan. Läkarna var alldeles handfallna och visste inget botemedel mot sjukdomen. En gubbe här, en gammal sjöman, han påstog bestämt att engelskt salt det var det enda som hjälpte. Det var farligt att bli drucken på den tiden, för fick man då koleran, så blev det absolut döden.