Transkriberad uppteckning

Maran har till och med ridit mig en gång, det var år 1874, då jag gick med koklaklubba och slog isär komokor i "Rånna äng". När jag druckit ur ett halvstop mjölk, lade jag mig att vila en stund under en vildapel. Jag varken sov eller var vaken, men det satt någon på mitt bröst och bara tryckte uppåt, så lungorna höll på att fara upp i halsen. Detta elände varade tills solen gick ba- kom Rånna klint på Billingen. När jag kom hem, vågade jag inget säga för mor, för man måste tiga över en natt, men dagen efter talade jag om det för henne och då sa- de hon "att det var min eviga lycka att du teg med det i går", hädanefter är du nog fri från marritten". Hon sade, att det var dåliga fruntimmer som gjor- de så, men det kunde också vara skogsrået.