Gällstads, Västergötland
Gasten och vargar
I mina föregående uppteckningar har jag nämnt något om de
gamlas föreställningar om "Gasten". Jag tänkte nu nämna något om sjukdomar som troddes förorsakas av gasten och som benämndes: "gastkramning" samt botemedel däremot.
Om en person, som en kväll var ute och gick, plötsligt kände
sig illamående, troddes han genast vara "gastkramad". Det första han då hade att göra när han kom in, var att ställa sig framför spisen,
ifall det brann i denna, i annat fall skulle man skyndsamt göra upp
eld, så skulle han värma händerna och "gnida" sig i ansiktet och för övrigt på alla "bara" ställen av kroppen alldeles som när man tvättar sig i vatten. Var gastkramningen av svårare beskaffenhet, skulle man släppa ned en "glöv" (ett glödande kol) mellan kroppen och kläderna, dock måste man se till att kläderna drogos så långt från kroppen att glöven varken brände kroppen eller kläderna.
Den svåraste "gastkramningen" var naturligtvis den som man
fått genom "slag" av gasten. Det hände ibland att personer ej kunde "tiga å" gasten (låta bli att tilltala honom, skratta åt honom etc.) och då fingo de sig en "hurril" eller "öringe" (örfil) så de stodo på huvudet, vanligast blevo de också "förverade" (förvillade, vilsna och råka ej hem.
Det berättas särskilt om en person, som på detta sätt blivit förvillad och ej kunde råka hem, när han så på morgonen "kom till sig igen" då gick han ner på "kila" (åstranden). När en så illa "gastkramad" person trött och förbråkad kom hem, skulle man ävenledes taga en "glöv" och med denna "rita" en ring omkring det ställe där man fått slaget, t.ex. på kinden, pannan, knäet eller varhelst "slaget" tagit värst.
Ett annat botemedel mot "gastkramning" var att taga en "lingarnshank" och kränga över huvudet tre gånger, samt mellan varje gång spotta genom garnet. Ävenså skulle man "fangna" (famna) dörröppningen korsvis. Detta vid "millare" "gastkramning", vid svårare däremot måste det vara eld.
Ibland kunde man få "blånôp" (blåmärke, blånyp) av gasten. De voro "läja" (fula) te se på, men sällan "onna" (onda.)
För ett tjugotal år sedan såg undertecknad en gammal 80-årig gumma, som hade ett stort blåmärke på handen. Jag fråga var hon fått det ifrån och om det gjorde ont. Gumman strök över märket och sade att det var ett "vänskapsnöp" som hon fått av gasten. Det var inte
/
alls ont, inte "ömt" ens. "Vet du", sade hon, "hur man bota sådana "nôp" förr i tiden?" "Nej." " Jo, man skulle ta en "glöv" och stryka
över det med" "Har ni försökt detta botemedel?" "Nej, jag kan ej
tro att det gör någon nytta, och tro måste man, om det skulle hjälpa.
I mina förra anteckningar, meddela jag även något om
vargarna. Jag vill här meddela något vad man trodde vargens
tänder och inälvor voro nyttiga för.
När man skjutit en varg tillvaratog man särskilt dess
tänder, lungor och hjärta, samt blod. Om man band en vargtand vid munnen på småbarn fingo de starka tänder och även fingo de den utan värk.
Med en vargtand skulle man stick hål på elaka bölder, eller om ej någon sådan fanns till hands, med en spik som suttit i en kyrkdörr. Om möjligt skulle spiken sedan slås in i en kyrkdörr. En vargtand skulle även vara bra att lägga under barnens huvudkudde, då sovo de gott.
Vargens lunga användes till att bota lungsjukdomar och hjärtat torkades och åts såsom botemedel mot fallandesjuka. Stundom gav man småbarn en bit varghjärta för att de ej skulle bli "skôlvna" (rädda, nervösa) när de bli stora. Särskilt var det skickliga jägare och krigsmän, som gåvo sina barn detta för att de skulle bli skickliga skyttar och oförvägna krigsmän.
En droppe vargblod ingick ofta i de kloka gummornas ordination för "skivert" (engelska sjukan). Vargblod hade även många andra egenskaper. Den bössa vars kolv var målad i vargblod förfela icke sitt mål, såvida den ej var "förgjord" Knivskaft o.d. doppades ofta i vargblod.
Många gamla som ledo av dålig sömn lade ett varghuvud
under huvudkudden, därigenom trodde man sig sova bättre.
Kreatur som voro illa rivna av vargar, skulle "torkas" med vargskinn. Hade man ej något oberett vargskinn liggande, gick det an att taga av sig vargskinnspälsen och torka med den. Sedan skulle man beströ såren med aska. När vargarna härjade riktigt svårt bland kreaturen, bruka man taga några hår från varje djur och gå till en klok gubbe eller gumma och bedja om hjälp. Det fanns de som "kunde" så mycket att inget av de djur som håren tagits från, blevo rivna av vargarna sedan.
