Hammarö, Värmland
Bondens år
Upptecknat av Olga
Ekman-Larsson, Hammarö
Nedanstående skildring baserar sig på
flera gamla hammaröbors berättel-
ser. De flesta uppteckningarna är
lämnade av Karl Svensson, Hell-
torp, född 1862 i Hammarö.
Vårarbete
När de gula sädesärlorna kom,
var rätta såningstiden för
havren. Vetet såddes litet se-
nare, när jorden blivit var-
mare. De som var "lärda" tog
jordens temperatur. Den skulle
vara +10° när vetet skulle
sås. Om björkknopparna innehöll
/
ämnen till flera löv, var det tecken
till ett gott år.
Våroxen kallades ångan, som upp-
steg på gärdena, när tjälen i
jorden smälte. Den kunde ibland
vid vinddrag forma sig till under-
liga figurer, som rörde sig över
marken. Då sade man att våroxen
drog över gärdena. (Vårhäxan kän-
ner berättaren inte till. Möjl. är det
en annan benämning på samma
företeelse.)
Petter Katt (15 febr.) lade en het
sten i sjön, så från den dagen
tinade isen lika mycket under-
som överifrån.
Om isen fick ligga stilla och smälta
(om alltså vädret var lugnt) sade man
/
att "isen rôttna på sjön". - "Om isen
rôttner på sjön, så rôttner skörden
på marka", hette det. Det var
alltså inte bra med lugnt väder
i islossningen.
Ärtor skulle sås vid "nolavär".
För all sådd var det bra, om väd-
ret just då var kallt. "Den som
sår i pälsen, får skörde i skjorta"
sade man.
Det förekom ofta att kvinnor sådde.
Linet såddes alltid av kvinnfolk
Det skulle sås på Urban, Karolina
eller Beda-dagen, och då skulle
sädesärlan sitta högt. Berättarens
mor var så glad, om sädesärlan
satt på vedbotaket, medan hon
sådde linet. För att vara riktigt
/
säker på god skörd, lade hon 1-2 ägg i
linfrökorgen.
Soldat Hult höll på och sådde vid
sitt boställe, när det kom främ-
mande till honom. Han blev då
mycket förgrymmad och ropade
"försvinn, försvinn"! Det var inte
bra, om främmande kom och störde
under det arbetet.
(Några särskilda seremonier vid
såningen, känner inte berättaren
till) Klädseln var den vanliga
vardagsdräkten. Blusen eller
"bussarongen" var då längre
än nu och alltid röd av
hemmavävd "allast" (atlas)
Om den som sådde, glömde
en bit betydde det gravplats.
/
Han skulle då dö före skördetiden.
Elaka käringar försökte ta bort
växten men hur de bar sig åt
känner inte berättaren till. Man
trodde, att det skedde med besvärjelser o.d.
"Svammel" var en honungsliknande
bildning på rågen. Den som åt av den-
samma fick "svammel" (svimnings-
anfall) Man säger, att det var sådant
som påskkäringarna strök på bröd
och åto, varefter de kunde göra
sina blåkullafärder. Någon gång
på sommaren gick man ut alle
man för att "sprenge svammel
tå rôgen". Det gick så till att
man sprang runt råggärdet
uppgivande höga rop.
/
Beträffande mjöldrygorna har jag ej
kunnat få veta mera än att de
ansågs giftiga och köptes av apote-
karn.
En kaka, som legat i julhögen
skulle gömmas i sädesbingen till
våranden, då den blöttes i dricka
och delades ut till alla, som del-
togo i arbetet t.o.m. hästarna
skulle ha smakbit av den.
Efter vårabetets slut var det
kalas. Då förekom fläsk (om nå-
got sådant fanns kvar sen jul-
slakten) potatis, ostkakor, klen-
gåsar och brännvin.
Runstenen i Hovlanda låg i en
åker. Ägaren tog och körde bort
den, men kunde sedan inte
/
få ro, förrän han fick köra stenen till-
baka till samma gärde igen.
Slåtter och skörd
När klövern var utblommad, var
det tid att börja slåttern. Som
det då i regel var mycket varmt,
gick man så lätt klädd som möjligt.
Karlarna hade blaggarnsbyxor. Kvin-
norna gingo i "sarken och stub-
ben". Särken som bestod av över-
och nerdel hade långa ärmar
försedda med handlinningar.
Att man med avsikt lämnade
kvar några strån vet inte be-
rättaren om, men om så rå-
kade ske, kallades dessa strån
"sjongerer" (sjungare).
/
Att börja med hade de s.k. "blålejer"
(blåliar) De hade breda blad och
voro i färgen blå (antagl. genom
härdning) Sedan började man
smida liar, som voro smala som
knivar. Smederna kunde både
smida liar och även laga sådana
som blivit avbrutna. När slåt-
tern var över, togs lien av
orvet och sattes i väggen i ved-
boden eller något annat skjul.
Vid avmejning fick man ta hänsyn
till hur gräset eller säden låg. Man
måste slå från det håll, där man
bäst kom åt med lien. Sista skå-
ren kallades "löktskåra". Den som
fick ta upp den sista kärven, skulle bli
sist gift. Den sista kärven kallades
/
"löktneka". Den bands om med många band, så att den inte skulle trasas
sönder. Den som tagit upp den kastade
den till någon av de andra under
ropet "ta haern"! (ta haren) Så kastades
kärven från den ene till den andre
tills alla "tagit haren". Denna kärve
blev julkärve åt fåglarna. Sedan
de ätit ur kornen, togs kärven till-
vara för att ges åt korna till
påsk.
Att lägga "nek på rena" var inte bra.
(Varför kan inte berättaren säga.)
Slåtteröl förekom under slåttern.
Den, som ville ha arbetet gjort gratis,
bjöd ihop en massa ungdom med
liar och räfsor. De kunde då slå
hela natten för att på morgonen
/
då arbetet var färdigt, bli undfägnade
med kaffe, klengås och brännvin. Vanl.
var det en lördagsnatt, som dylikt
slåtterarbete förekom.
Löktkalas förekom på hösten, då
allt var inbärgat. Då skulle på
bordet bland all maten också
förekomma åtskilliga "prov" av
årets skörd. Berättaren var med
på ett sådant kalas då som bords-
dekoration förekom: en liten
hösåta, en havre- och en rågnek;
mitt på bordet stod ett potatis-
stånd i en burk. Sedan man
ätit blev det dans som varade
ända till morgonen. Det var flickor-
na, som arrangerade dessa löktkalas.
/
Tröskning
Det fanns gubbar som gick omkring och
tröskade åt andra. De skulle ha trösk-
skäppa. Det var var 12:te tunna.
Sådana karlar kallades ibland
för "logubbar". Det är möjligt
att denna benäming haft annan
betydelse, fast den nu är glömd.
När någon kom in på logen, som
inte hade där att göra, tog man
slagan om halsen på honom och
klämde till. Han släpptes då inte
förrän han hade skrikit: "Lovisa"!
I det längsta ville han inte göra
det, men då klämdes slagan till
allt hårdare, så att han blev
tvungen. Man höll då med en hand
i präjel, och med en i hannvaln.
/
Man tröskade vanligen två. Någon gång fyra.
Präjlarna kunde säja: "Snål bonne, snål
bonne". Eller: "Sur välläng å salt sill,
sur välling å salt sill". Eller också hittade
man på något annat som passade för tillfället.
I bottnen av ladan lades det understa lag-
ret på ett särskilt sätt d.s.k. års-
toa. I denna lades "e gömme".
Berättaren var med på Mörmo gård,
när en sådan gömma togs upp.
Den hade lagts av frun själv och
innehöll en liten ost, två hårda
kakor, en ask smör och ett halvstop
brännvin. Det var inlidat i skynken
och utomkring alltsamman en
tjärad säck till skydd för råttor och
annan ohyra. Detta togs in i dräng-
stugan där det förtärdes. Det var
"löktkalaset" efter trösken.
/
Fiske
Att möta fruntimmer, när man gick att fiska
bådade otur. I synnerhet var vissa för
trolldomskunskap ansedda kvinnor far-
liga att möta. Då, liksom när en katt
sprang över vägen, var det bäst att
spotta tre gånger. Om notfiskaren
länge blev utan fångst var det klart att nota
var förgjord. Man gick då i land och gjorde eld
samt "drog varme gömmen pôsen". Innan
man for ut, såg man noga efter att ingen
stoppat något i "kärskorne", utan det
skulle vara rent. Var det riktigt förgjort,
kunde det hända att fiskaren fick binda
om hela "feskmjärden" på noten. Det var
i den det onda satt. På vissa fiskplatser
fick man inte tala. Inte heller fick man
bullra och föra oväsen sen solen gått ner.
/
Kristihimmels-
färdsdagen var första metaredagen.
När enbusken ryker, leker braxen.
På lussedagen sattes lakryssjorna ut.
När rågen går i ax, leker mörten.
Lucia
Vem Lucia var, hade ingen reda på.
Bruket med lussebrud inkom här
på 1870-talet. Den första lussebrud som
berättaren såg var en flicka, som
varit uppfostrad i berättarens hem och
som, sedan hon flyttat därifrån, kom
till dem en lussemorgon med
kaffe och lussekattor (figur) som sågo
ut så här (alltså inte av den typ
som bakas här nu x) Hon hade särken
utanpå kläderna, ty lussebruden skulle
alltid vara vit. Hon skulle sjunga
psalmen: "Av himlens höjd oss kom-
met är", men sjöng fel och sa:
x) Hur se de nuvarande ut? (fråga i marginalen)
/
"Av himlens höjd jag kommen är". "Käre
barn", sa far i huset, att inte du
stanna där då?" Tidigt på lussemor-
gon tröskades. I äldre tider höll
man före, att trösken skulle av-
slutas den dagen, så att den i
"årstoa" väntande gömman skulle
bli ett bidrag till förplägnaden
på lussedagen. Tidigt på lussmorgonen
skulle korna ha "gobeten" Under
det man gav dem denna skulle
man säga: Ät väl å trivs väl.
Kötte på reva å margen i bena.
Ta lusse i otta!
En numera avliden hammaröbo
berättade att på lussedagen skulle jul-
grisen slaktas. Sedan grisen blivit stuc-
ken, kom far i huset ut med en eld-
/
brand med vilken han gjorde ett kors på
grisens sidor. Då skulle det gå lättare
att skålla densamma. På kvällen kokades
den s.k. "hackmaten": lungor, lever,
hjärta samt "stecke" (den bit av
halsen, där man stuckit djuret.)
Så komma grannarna (som kanske
inte själva hade något att slakta)
med en brödkaka, trädd över
armen, för att doppa i grytan.
Så tog man upp av hackmaten
och skar i ett stort träfat. Man
höll sovelbiten i ena handen och
brödbiten i den andra. Då och
då sköljdes maten ner med en
sup. Då förekom siktbröd vilket var en
sällsynthet. Åt tomtarna skulle man
då liksom vid jul sätta ut av välfägnaden.
/
Husdjur
Någon bestämd dag, då korna skulle ut,
vet inte berättaren om, men vissa
försiktighetsmått skulle vidtagas. För att
de inte skulle få ont i bena, skulle
de stiga över stål. Man lade därför
en kniv eller en yxa jämns med
tröskeln. Vallpojken fick mat och
litet kläder. Det var mest fåren, som
måste vallas i skogen. De övriga kre-
aturen gick mest hemma på gärdena,
där det fanns gärdesgårdar.
Jakt
Bössan blev "skämd" om man sköt
kattor. För att få bössan träffsäker
stöptes bly i bösskolven. Ingen fick
säga "löcka te", när man gick på jakt.
Det tog bort jaktlyckan. Käringmöte undveks.
