Transkriberad uppteckning

En gång så var det en "tômt" som hade så stor flit med att dra allt till huset. Hur mycket gubben tröskade så tog det inte slut på "logôlva". När han kom till logen på morgonen så var det li- ka mycken säd, som när han slutade att trös- ka dagen förut. Detta var konstigt, tänkte gub- ben, å så skulle han ställa sig å se ef- ter. I mörkningen så gick han till logen å tog drängen med sig. Å så stod de å vänta- de för att få se hur detta bar sig till. Så fick de se en "tômt" som kom bärande med ett ax. Han hade det hängande på ryggen. När han kom in på logolvet, så kastade han ned axet. Se'n gjorde han en djup suck som om det skulle ha varit så tungt. "Dä skulle / jag tro att det var något att sucka för", sa- de gubben. Då tog tomten upp axet på ryggen igen å sade: "När jag har burit från dig så myc- ket som jag burit till dig, så lär du väl ing- enting ha." "Tômter" fanns dä fäll. Det fanns en som di kalla för "hustômten". Han skulle ha en skål med gröt om julkvällen. Den gröten ställ- des på logen. Om han fick vara ifred, så ofreda han ingen. Di gamle beskrev att han hade långt hår, röd mossa å en kôlt å näverskor.