Nysunds, Närke
Skogsväsen
Jag gick här borta i skogen en gång
helt för roskull, & vid en lada
stod ett fruntimmer. Hon var så
blank & grann men jag såg att hon
inte var riktig så jag sa: “Å Gu
bevare mäj!” å då försvann hon
alldeles som om hon sjunkit genom
jorden. Hon var som ett frun-
timmer framifrån, grönklädd var
hon, & de blänkte & skimra av
henne. Men bakifrån är de som
ett baktråg. På Rultamoskogen,
bortåt Gårdsjötorp & Falltorp här
i socknen öster ut, kan de se
dem, de är grönklädda . Den jag såg
/
hade som en grön huva över
huvudet, så man kunde ej se håret
på henne. En kolare på Ölsboda-
godset här tog en sådan till sig en
natt i kolkojan, men han blev tokig
sedan.
Det var en kolare uppe i
skogarna här, & en sådan kom &
stack in huvudet i kolkojan, han tog
en brand & kasta på henne, då sa
hon något åt en men det minns
jag inte.
Så kallade skogsrå eller
något sådant byta barn ibland,
& de barnen som folket fick, likna
ingenting. Föräldrarna kunde
då ibland gå till de kloka gubbar
eller gummor, & de kunde ordna
så att de rätta barnet kom igen.
/
Men föräldrarna fick
inte vara med när de kloka
gubbarna ordna med trollet,
men det hände att de fick sitt
rätta barn igen.
När vi gick till skolan
i Åtorp en morgon som barn
& kom till Höglundamon, så sa ja
till en kamrat: “Titt där!” Och han
titta o blev så rädd. På Sundsmossen
nedanför stod två gummor & hade
något mellan sig & bar sig åt
precis som när två människor
skakar ett täcke. De såg ut som
två gamla kvinnor & kraftiga
var de. Det var tre stycken av oss
barn som såg det men inte
de andra.
På samma ställe där var
det en person som såg en
/
älg & en grann kvinna red
på den, men det var ingen
riktig kvinna.
Det var marknad i Åtorp
förr varje Kristi himmelfärdsdag, &
då blev det bråk & slagsmål där på
Höglundamon. Och på Sundemos-
sen hade de brännvin nergrävt &
sålde. Det kom Karlskogingar dit
bara för att slåss. Så det berodde
på detta otäcka leverne att de visa
sig så mycket där.
Här öster ut i skogarna
är ett nu nedtaget torp, Käringviken.
En som bodde där kola vid ett
kärr, norre kärret. Och varenda
morron & kväll hörde han att
de drev boskap förbi, i vall på
morron & hem på kvällen. Men
han såg ingenting, bara hörde.
/
Han hörde skällor & röster av
den som följde med “Vall så” sa
han på morron, & på kvällen locka
hon dem.
Det var en här en gång som
varit i lag med skogsråa & blivit tokig.
Oppåt Skagerhults socken var en klok
gumma och modern till honom bad
denna att hon skulle ta honom till
sig. Gumman titta på honom en
stund, sen sa hon: “Låt en stanna
här” På kvällen bädda hon, o så la
hon sig i samma bädd som han.
Om en stund börja det braka i
väggarna, & de ropa utanför att
hon “skulle släppa ut den hon hade
där” men hon läste sina “böner“,
& då gick det inte. Detta höll på i
tre nätter, sen var han botad och
kunde gå hem själv.
