Transkriberad uppteckning

Päls använde de ganska allmänt förr, både män o kvinnor, ullen var in på dessa. Manspälsarna räckte nästan till knäna. Kvinnopälsarna räckte ungefär mitt på låren, de var med insydd midja o så kantade med någon mjuk ull nedomkring o vid händerna. Och den kamma de så den var fin. Jag såg någon enda äldre man med knäbyxor, men det var säll- synt då, det var sådana som de ej hunnit slita ut. De var vanligen av vadmal. Men det var inte tofsar vid knäna på dem som jag såg. / Någon enda hade gula sådana av sämskskinn, antingen av ren- eller älgskinn. Det var mycket modernt en tid med älghudsbyxor till knäna o sen skarvat nedanför med vanligt svart läder. Detta gick ända ner till skorna sedan. I stället för väst kunde kararna ha en långshal om livet, denna togs oppöver ena axeln o ner vid den sidan, rullades så om li- vet o sen opp över andra axeln o så ner samt stacks in vid midjan. Den shalen skulle vara av ullgarn i granna färger. Hade de en grann långshal på sig, så kunde de gå till både körka o kvarna o vara klädda. Sen tog de en vadmalsrock utanpå den. De som låg ute o körde, hade / en kappa av berett kalvskinn, den gick regnet ej igenom. Den skulle vara lång, så den räckte till mitt på benen. Kappa o hästtäcke o mat- säcksskrin måste följas åt på åkdo- net när de var ute på körningar. På huvudet hade kararna på vintern en skinnmössa med kulle av något svart tyg. Det var en kulle ungefär som en hattkulle oppe på mössan. Jag såg även sådana där skinnbeklädnaden var harskinn. Och sen var det en stor skärm av papp eller läder, sådana sålde de i diverseaffärerna. På sommaren hade de också en skärm på mössorna, men de hade sommarmössor då. När man börja med slåttern, skulle man vara bättre klädd, ha den sämre kyrkkostymen / på sig, för det skulle vara riktigt högtidligt. Men sedan i slåttern klädde man sig sämre. Sommarkostymerna var hem- vävda av vad fruntimren producerat under vintern, av något av linet. Och de var vanligen färgade i brun färg, de hade skrapat en särskild slags mossa av stenarna o färgat, o så fick de "***stenmôsebrunt." De egentliga kyrkkläderna fick tjänstgöra till kyrkan både vanliga sön- dagar o vid högtidligare tillfällen. Någon extra dräkt hade de inte i van- liga hem. Fotbeklädnaden i arbetet var träskor, gjorda helt av trä. En träskomakare kom o gick ur stuga o i stuga o gjorde sådana, så de hade sen för hela året. / I Fallet här borta bodde en träskomakare, om honom sjöng de: "I Fallet bor dä en som hetter Jaen han ***bôrer (borrar) träskor av bare faen, han ***bôrer träskor o ställer i ring o brår i ännera o skicker ikring." Ändarna av träet måste tjär- brås, det ville spricka annars. Stövlar användes också o även sådana med näversulor, de skulle vara varma. På senare tid kom de med galoscher, men de var gjorda av läder de också, o skomakarna gjorde sådana. Sockenskomakarna gick ur stuga o i stuga o gjorde skodon. Känger fick inte ett man- folk ha. Men de kunde ha skor med läderremmar som togos ihop över vristen o knäpptes med en sölja. Men skulle det vara något högtidligt, / så fick det allt vara stövlar med långskaft. När kararna skulle vara "kvarngranne", måste de ha ett nytt o stort förskinn på sig. Dessa togos av skinnet efter en kalv eller en bagge o knäpptes igen med en stor sölja. Och många hade även det förskinnet på när de gick o sådde, de knäppte ihop det hårt för att det skulle sitta stadigt. Till kyrkrockar kunde kararna också ha s.k. "smällpeskerocker", de var med skört o öppna baktill. Och där bak på dem var det också en, om inte två fickor. I dessa hade bonden snusdosa, näsduk o psalmbok. Och när han kom in i bänken, skulle han ha fram allt det där o lägga opp det på bänken framför / sittplatsen. Sen tog han opp skörten så att han inte satt på dem. En sorts vita sämskskinns- handskar användes till helgdagsbruk av männen. Och dessa skulle tvättas o göras riktigt vita o fina, o så skulle de få dem på sig när de var döda i kistan. Som svepning skulle kararna också klädas i skjorta o strumpor. De hade ett särskilt tyg i handeln som kallades "tarlatan", o detta köpte de o sydde av till skjortor o sveptäcke innan de fick färdiga svepningar. Armarna lades opp över täcket, o i händerna stacks en blomma o även ett blad ur en psalmbok eller testamente. Och en psalmbok lades på bröstet, o där fick den ligga tills de skulle till att sätta på locket på kistan, då fick den tas bort. / Vantar o strumpor stickades i hemmen. De hade en sorts vantar också som de kalla "nålvantar", de syddes med en bennål o med flerdubbel tråd. Och de, som var ute o körde, skulle ha s.k. "vargskinnsmudder", stora handskar med ullen in som gick oppöver rockärmen. Det var hela sådana, ej fingerhandskar. Jag hörde talas om, att de förr sytt skjortor av två sorters tyg, grövre o finare, men jag såg det aldrig. Käpp skulle äldre ha, o det skulle vara spanskrör, o var det stor- artat, så var det en silverknapp i änden på dessa. Det var allt några här också som hade yxor, en o annan gammal gubbe som gick med en sådan liten yxa på armen med ett långt skaft på, så det blev som en / käpp. De hade denna med sig var de gick, o de ställde den aldrig ifrån sig ute, utan den skulle stå nere vid dörren i stugan. - De hade sådana små yxor i affärerna att slå sönder socker med. En liten kniv i slida bruka de allt ha hängande vid sidan i ett litet band fäst i en knapp. På de stora skinnkapporna hade de också hättor som togos över huvudet, de voro fästa vid axlarna. När huvan var nerfälld, knäpptes den ihop med en knapp, så den låg som en tratt neråt ryggen.