KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Hällestads, Västergötland 1935

Djur

Berättare: Klara (f. 1855)
Upptecknare: Carl-Martin Bergstrand

Transkriberad uppteckning

Vargar. När banera börja' gå, skydde varga och blev rädda. Göken. Nola gök ä goa gök söder gök ä döa gök västa gök ä bästa gök östa gök ä hösta gök. Han kom den 10:de maj. Han gal tills han får se den förste höstacken.

Socken Hällestads
Landskap Västergötland
Härad Gäsene hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Djur

Fler sägner från Västergötland

Se alla i Västergötland »
Hällestads, Västergötland

Slåtter, skörd

Har inte hört att sista neken skulle vara stor eller att man skulle "ta haren." Man skulle lämna kvar några strån oskurna – då blev det bättre till nästa år. Skar någon sej, hade han skämt skördagröten. De skulle vila vid åkern, när de skurit säden, och be till Gud att de fick bättre nästa år. Ej tal om logakatt, nekakråka o.d. I mitt hem hade några stulit plommon och "kriker" - se'n bar inte träden. Den som slog sista slaget på sista blötan skulle bjuda de andra på brännvin. Ingen benämning på honom.

1935 Läs sägen →
Hällestads, Västergötland

Lyktgubbar

Lyktegubben var det många som såg i Hällestad. Jag såg honom en gång, jag ock. Han såg ut som en liten mörker gubbe med lykta; jag såg honom bara på ryggen. Han gick före mej, och jag gick efter, men jag blev alldeles förvillad. Då la jag mej ner på knä och bad Gud hjälpa mej hem, och sedan hittade jag vägen. Ej tal om att en skatt fanns, där lyktgubben visade sig. Ej tal om offer av pengar till lyktgubben.

1935 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR