Transkriberad uppteckning

(Det var inte värt att släppa ut kreaturen första gången om våren utan att ha iordning "slek" å ge dem. Det var salt, vatten å mjöl. Det var meningen att de skul- le gå hem om kvällarna när de fick detta. En annan cere- moni som jag mins mor hade var att ta en eld- brand runt varje ko innan det bar till skogs med dem. Har inte hört något om, att man gav kvigorna namn vid samma tillfälle. De kalvar man skulle ha till livs fick namn efter hand.) För att inte en ko skulle "trå tillbaka", när en hade köpt henne, så leddes hon omkring en jordfast sten när en kom hem på ladugårdsbacken med henne. Hon skul- le ledas motsols, eljest var det inte gilt. (Mor hade brännvin, salt å ägg i den första drycken efter kalvningen. Hon rörde ihop detta med en kniv, / se'n tog hon den kniven å lät lukta på se'n sattes han i taket över kon. Första mjölken som kon mjölka- de efter kalvningen, mjölkades genom "fingerringen".) Så skulle kon smaka av den första mjölken. Mjölkbyt- tan bars inte bar. Det skulle hänga ett skynke över hen- ne. Om mjölken bars i öppen dag, så blev hon skämd. Jag mins att mor hade en eldbrand runt bälten tre gånger, innan hon gav kon att dricka. Det var nå- got som mutrades å lästes också, men det fick jag inte reda på. Ingen viss dag på hösten då vallgången skulle slu- ta. När fåren klipptes, så lämnades ett par tofsar kvar vid öronen. Det var "livlocken". Folk var så räd- da för att någon skulle klippa bort lockarna. Om påsknatten å julnatten var det som farligast för det.