Transkriberad uppteckning

En kan inte få dö förrän tiden är ute. En del får en hastig död och en del blir så sjuka att de få ligga i plågor till dess att klockslaget har kommit, att de skall dö. Men den som hade gjort något ont fick svårt för att dö, om det det var så att han inte ville bekänna ogär- ningen. Om en inte ville att den döde skulle gå igen, så var det bäst att inte nämna honom i namn efter det han var död. Så skulle en se till att han fick uträtta sådant han ville ha sagt och gjort innan han dog. Halmen som den döde legat på brändes upp. Om klockorna "skällde" när en for till graven med den döde, så var han inte salig. Om han var särskilt tung att bära på så var det ett marke på att han inte hade något bra dit han kommit. Alla av begravningsfolket som kunde / komma intill graven, hjälpte till att skotta igen den. De hade var sin träspade. Det arbetet gjordes strax efter det prästen hade gått från graven. I kyrkogården har jag funnit gamla mynt. En gång fann jag ett litet silverspänne i jorden. Det hade troligen varit med på "svepan". En annan gång fann jag en gammal ullsax. Det hörde jag talas om att man lade på bröstet på den döde för att han inte skulle orka gå igen. Somliga ville inte ha den sax kvar, som de använt att klippa till den dödes utrustning med utan de skickade den med i kistan. "Självspillningar" fick inte ligga begravna i vigd jord. De begrovs utanför "Stockelaget". De fick inte bä- ras genom porten. De drogs över stenmuren. De be- grovs vid solens nedgång i tysthet. Det var nå- gon som ville att jag skulle lägga granris över kis- tan så att inte den döde skulle gå igen.