Påsk

Påsktiden var för de gamle en orolig tid, ty de ha- de så mycket att hålla reda på. På Dymmelonsdag gick påsken in och den kvällen gav sig alla påska- kärringar iväg. den natten fick man inte elda, för alla spjäll skulle vara lagda, så inte kärringarna kunde ta sig in den vägen. Kärringarna var borta i tre dar, de kom tillbaka påskafton efter solnedgången och den natten skulle även alla spjäll vara lagda. De hus man var särskilt rädd om, skulle man stryka stjärkors på även dörrarna, men något skjul skulle man låta bli att korsmärka, ifall de promt ville in någonstans. Välling och mjölk var farligt att dricka långfre- dag för då kunde man få stora varbölder i arm- hålorna. / När de sopade onsdag em., skulle soporna slängas norrut över en gärdesgård och så säga följande ram- sa: "Far iväg båd råttor och möss och loppor och löss till de, som tvinna, vinna och spinna i dymmeln." Att slänga påskbrev var förr en utbredd sed bland barn i skolåldern. De ritades av barnen själva och färglades. Motivet var en påskkäring, som red på rakan, eller också en höna som värpet en stor hög ägg. Dessa brev kastades sedan in i förstugorna till grannbarnen utan att de hade reda på, vari- från de kom. De gamla hade om påsk sin största fäst. Den kallades grannastämma och avåts hos den som kallades grannafar, men kalaset var ett tunne- bullakalas, d.v.s var och en tillsköt sitt.