KORPSKRIFTEN

...
Meny

(Svartkonst) Kloka

Berättare: Lars Johan Larsson, Strannäsbackarna (f. 1858)
Upptecknare: E. G. Fröding

Transkriberad uppteckning

På Strannäsbackarna bodde först en som de kallade Varg-Per för det han var så mycket på vargjakt. Där fanns en gammal kolbotten och bredvid denna hade Varg-Per en kuj samt en liten åkerlapp, som han brutit upp. Efter honom kom hit en Nils Nilsa, som de kallade Lövvasen och hans käring, som gick under namnet Gumman eller, då hon ej hörde det, "Kosta på". Hon sade nämligen jämt och ständigt: "Det är bästa att kosta på". Käringen var en riktig trollkäring och folk var så rädda för henne att de gav henne allt vad hon begärde, av rädsla att hon annars trollade något ont på deras kor. En gång hade Lövvasen och "Kosta på" varit till oxmark- naden i Filipstad, där de köpt en stor oxe. På hemvägen, de kommo över Kongberga och Gräs, tittade de in till Per på Lassia vid Aspåsen för att visa honom sin stora oxe. / Han bjöd dem sin kamp och femtio kronor emellan för oxen, men de togo ej emot anbudet. Då de kommo förbi "Gubben på Aspåsen" (Svanberg) bjöd han dem 400 kr. kontant för oxen, men ej heller detta anbud Då de kommo till Emil på Kärra gingo de in till ho- nom för att dricka kaffe. De bundo oxen utanför. Emil på Kärra var grannfarn deras. Som de sutto där och drucko, slet oxen sig, men "Kosta på" trollade honom under logen och där fick han ligga till dess de druckit kaffet. När de kommo ut kröp käringen in under logen och tog fram oxen och nu trollade hon den så liten så hon kunde stoppa ned den i korgen hon hade på armen och bära den hem. En annan gång skulle Salle-Gustaf från Skymnäs kola vid Stannåsbackarna. Han höll på med att köra ihop milan och hade Lövvasen, som hjälp. En dag ramlade hästen och hur de försökte kunde de ej få upp den. Den låg alldeles stilla och de kunde / ej ens få den att röra på sig. "Det är inget annat att gö- ra än gå hem efter Gumma," sade Lövvasen och gick hem för att hämta käringen sin. Hon kom. Hästen låg då på ända över skäklarna. Hon hade med sig en liten brödbit som hon stack i hästens mun. Så gick hon runt omkring den ett varv, spann (sparkade) så till den och sade: "Här ska du int ligg, gå upp me dej!" Hästen sprang genast upp och man kunde ej finna något fel på den. En dag var jag som ung ute och körde. Jag bodde då i Björngården. Jag hade en häst, som ej kunde stalla (låta urinen gå). På vägen körde jag om "Kosta på" och talade om för henne hur det var med hästen. "Du har väl en brödbit med dej?" frågade hon. Det hade jag. Så lärde hon mig hur jag skulle göra, näs- ta gång kampen stannade för att försöka stalla. Jag skulle ta brödbiten och hålla den under hästen så jag fick litet mink (urin) på den. Så skulle jag stoppa in brödbiten i hästens mun och hålla / ihop munnen på honom, så att han blev tvungen att sväl- ja den. Jag gjorde som käringen lärt mig, och det dröjde ej många timmar innan hästen började stalla, som han gjort förr, ja ännu mera. Hon kunde också trolla med hästar som hade sta' (ej ville gå). Det var ofta bönderna köpte hästar på marknaderna som hade sta'a och då trollade hon bort staa på hästarna så de blevo så villi- ga att gå igen. Jag vet ej hur hon gjorde då. _____ Hon kunde också trolla till sig korna, som gick i skogen runt omkring kuja. De höllo då till här hos henne och hon fick på så sätt hela små berg av gödsel, som hon gödslade den lilla täppan med.

Socken Sunnemo
Landskap Värmland
Härad Älvdals hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: (Svartkonst) Kloka

Fler sägner från Värmland

Se alla i Värmland »
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR