Transkriberad uppteckning

43. En julkväll höll de på att bygga nära ett stort berg, där trollen bodde. Men där blev torrt, där blev ingen drick. Så kom där en liten pojke och fråga, var mamma var." Det vet inte jag, men var är du ifrån, som kommer så?" fråga bondhustrun. "Hon har burit drick, men hon syns inte till nu," sa pojken. "Har hon burit drick? Jag ska läsa både dig och din mamma." - sa bondhustrun. Så fick hon se trollet "Har du tagit min drick?" frågade hon. "Jag har tagit lite'" sa trollet. "Du har tagit allt vad jag har". - När han kom till berget, fanns drickan där. Jag har hört talas om att i Fritsla kokade de och kokade, men det blev ingen mat. Så tog åskan till att gå. Då kan en veta, att bergatrollet blev förskräckt, och då blev det syn- ligt. Den som kokte blev arg och tog en slev kokta ärter och slog på det, och då sprang trollet. Det var en de kallade för Staren. Han bodde nära Öxabäck / kyrka. De var mycket flitiga han och hans hustru. Där kom två barn bort. De gick och såg efter dem, men där var så fattigt, så de var närapå glada för det. Barnen var borta i ett år. Då sa far en dag: "Är det inte Starabarna." - "Stollafora", sa hans kamrat. Det var det i alla fall, men de kunde inte säga ett ord, de kunde inte berätta, hur de haft det eller nånting, och det är riktigt sant. Det var en kvinna, som skulle bada sina två barn. Hon badade det lilla, och under tiden gick det stora ut. Så fick han höra, att det är stora skrek. Hon tappade det lilla i badvattnet, så att det dog, och när hon kom ut, hängde det stora sönderrivet på en gärdsgård. De trodde, att det var nåt troll, som varit framme i varggestalt.