KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Ullasjö, Västergötland 1934

Lyktgubbar

Berättare: Roy (f. 1865)
Upptecknare: Viola Gustafsson

Transkriberad uppteckning

61. Lyktgubbarna går med lyktor. De har sett dem på kyrkogården förr i världen. Nu är det inte så. De kunde inte se några gubbar, bara lyktorna. 62. Det var antagligen troll, för några andra ger sig väl inte ut på kyrkogården med lykta. 63. 64. Nej.

Socken Ullasjö
Landskap Västergötland
Härad Kinds hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Lyktgubbar

Fler sägner från Västergötland

Se alla i Västergötland »
Ullasjö, Västergötland

Gastar

Schäckte man efter gasten, kunde han komma och slå ihjäl en. Det var en dräng på Ullasjö Stom, som stod vid drängstugan en kväll och schäckte efter gasten, och se'n sprang han in. Strax därefter kom gasten och slog till i väggen, så de visste inte, om drängstugan skulle ram- la ner. Det var en som hittade en lammunge och tog upp den och skulle bära hem den. Men lammungen blev tyngre och tyngre. Till slut kastade han den och sa': "Nu bryr jag mej inte om att bära dej längre." Då fick han sej en örfil, men lammungen försvann. Det var en gast, som gick och lyste och gol om kvällarna på Ullasjö gärde. Så var det en dräng, som sa', att han skulle lura honom. Drägen tog några batting- / ar och gick ut på gärdet och lyfte på en koraka och la battingarna under den. Gasten kom till honom och frågade, vad han stod där och lyste på. "Jag lyser på mina me- del," sa' drängen. "Vad har du för medel?" – "Här ska du få se!" Då sa' lyktegubben: "Det var ynkeligt att gå och lysa på så lite. Kom med mej, ska du få se, vad jag har!" Drängen plockade till sej sina battingar och följde med. Gas- ten lyfte upp ett stort skrin med pengar och slog upp locket. "Har du så mycke, så kan du få ta mitt med," sa' drängen och kastade sina battingar i skrinet. Men se'n hade gasten ingen makt med skrinet. Drängen fick sej en örfil, så han var yr i fjorton dar, men se'n var han rik. Gasten var en sådan människa, som hade flyttat på skillnader i lifsstiden. Han skrek: "Jag ångrar mej." Blev man gastkrammad, skulle man röka sej med sva- vel genom sopekvasten.

1935 Läs sägen →
Ullasjö, Västergötland

Rövare och dråp.

Det var två herrar, en hette Mannerfeldt på Hambynäs och den andre hette Odencrantz; de bodde nära varandra och brukade jaga tillsammans. Mina föräldrar kände dem bägge. Så en dag; när de var ute och jagade, la de sej att sova. Manner- feldt var en skälm, och när Odencrantz hade somnat och låg med ena handen utsträckt, knäppte han ner byxorna och gjorde i handen på Odencrantz, och sedan petade han honom vid munnen med ett strå - då ryckte Odentcrantz till och slog handen för munnen. Men när han då blev varse, vad den andre hade gjort, blev han så rasande, så han satte bössan för brös- tet på Mannerfeldt och sköt ihjäl honom. Det skrevs till kungs om saken, och han blev fri, för det är förbjudet att röra en människa under sömnen.

1935 Läs sägen →
Ullasjö, Västergötland

Spöksägen

De döde har ottensång före de levande. Förste juledagen jag var med far i kyrkan, var jag först med uppe i tornet, för far hjälpte till att ringa. När vi gick ner, sa' far: "Här ska du få se läktarn" och öppnade dörren till läktarn, och den var full med folk. "Tänk om det är de döde, som har sin otte- sång!" tänkte jag. Vet inte att någon levande var med dem. Far och mor brukade alltid stryka till med näven på bänken, innan de satte sej.

1935 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR