KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Fristads, Västergötland 1934

Hösthalvåret

Berättare: Pettersson (f. 1860)
Upptecknare: Viola Gustafsson

Transkriberad uppteckning

439-451. Vet ingenting Anders. "Om Anders braskar, då slaskar jul." - "Får stubben hatt (får snö) Andersmässenatt, då ska det vara till vaffernatt," sa de gamle.

Socken Fristads
Landskap Västergötland
Härad Vedens hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Hösthalvåret

Fler sägner från Västergötland

Se alla i Västergötland »
Fristads, Västergötland

Vattenväsen

Far sa, att han såg nånting i vattnet en gång. Där var en liten sjöhåla på våra ägor. Och han såg ett fruntimmer, som stod på ett ställe där de bruka bada. Nu bodde där ett folk på andra sidan, och han trodde det var deras dotter. Han sprang och skulle sprungit till henne. Då hoppa hon mitt uti sjön och försvann. Det trodde han var ett sjörå. "Nu får I se, om I får se en vacker tös vid lakehallen," sa han till oss, när vi skulle gå ner till sjön. Hon var så vacker, sa han.

1941 Läs sägen →
Fristads, Västergötland

Offerkast

Det fanns en plats mellan Asklanda och Nabben i Fristad, där en skulle ha förolyckats. Och där kasta de stenar, när de gick förbi. Där var ett stort sten- rös av småsten. De kallte det offervarp. Så långt fram i tiden som när jag var ung och var med far, så kastade de sten där. Så fort far gick förbi det röset, så kasta han en sten i det. Det var en sägen, att det skulle ha varit en, som hade skjutit ihjäl en vallpojk där, skjutit honom med en pil. Så talte min far om. Strax ovanför Frufällan station har funnits ett offervarp. Där var ett torpställe strax intill, och det hette Varpeliden.

1941 Läs sägen →
Fristads, Västergötland

Midsommar

På Fristad hittade de på upptåg vid midsommar förr. En gång agerade några karlar björn. De gick framåtböjda och hade en madrass på ryggen. Över denna hängde en grå filt. En knekt var björnfö- rare. Han var sotad svart i ansiktet, så han inte skulle kännas igen. Denne förde björnen fram till kasärnen för att visa honom för officerarna. Knekten var en kvick karl. Han bröt på utländskt tungomål och förklarade, att han kom direkt från Italien.

1934 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR
MIMER //