KORPSKRIFTEN

...
Meny

Hus- och gårdstomten

Berättare: Karl Andersson, Hem. äg., Myra (f. 1868)
Upptecknare: Ragnar Nilsson

Transkriberad uppteckning

Tomten visade sig i människoskepnad. Det skulle va- ra små alnslånga gubbar. De skulle väl knappast vara en aln långa en gång. Det fanns kanske inte annat än man- liga. Det fanns något som de kallade för 'dragdocka', men jag vet inte, om hon hörde till tomtarna. Jag tror att det var ett väsen för sig. Jag hörde talas om att tomten skul- le vara klädd i grå el. blå kläder. Mössan var röd å hängde ned på ryggen. Han hade knäbyxor som gubbarna brukade ha förr i världen. Vita eller röda strumpor hade han. De där gubbarna skulle vara väldigt gamla, för de hade funnits långt före dem som mindes något att tala om dem. Hörde inte talas om att de skulle ha skägg. Det är nu för tiden som de ritar ut dem med skägg. Han uppträdde inte naken å var inte huvudlös. Men han ha- de stort huvud å stora ögon efter vad de talade om. / Han skulle ha stora händer å fötter, så på det viset var han vanskapt. Tomten uppehöll sig i uthusen å mellan gårdarna. Vid grindar å broar hade de sett tomtar. Logar, ladugårdar, stall och visthusbodar tyckte han om, å helst i de hus, där det fanns kreatur. Ortens benämningar på tomte: 'tomtgôbbe', 'tôss'. Det var en del gamla husbönder som han tyckte om, å när det kom någon ny husbonde till en sådan gård, så blev det inte bra, för tomten ville inte att det skulle bli någon ny ordning. Om han var ond el. god, berodde på hur han blev be- handlad. Kunde de med att muta honom, så höll han sig god, eljest kunde han ställa till med allt slags elände. Å blev han ond en gång så var det inte lätt att få honom god igen. På en gård i Ottebol hade de tomtar. De drog foras 1) till gården, så husbonden trängde aldrig om att behöva köpa på våren. Hästarna voro all- tid släta å fina, å kreaturen hade alltid att äta. De tomtarna skulle vara så hjälpsamma. Hörde inte talas om att tomten stod i förbund med 1) Foder / djävulen, men något bra väsen var det inte. För det mesta var han till elakhet. Om en dundrade något på kvällar- na inom- eller utomhus, så höll han på att dundra he- la natten för att han skulle vara elak. Det skulle inte gå an att tröska, hugga ved, smida el. ha sådant arbe- te för sig på kvällen. Många hade fått örfilar av ho- nom. Det var mest i stallet å lagården sådant hände, för där ville han vara herre om kvällen. En piga satt å mjölkade korna. Då fick hon se en hel rad med tomtar sitta på lagårdströskeln å titta på när hon mjölka- de. För länge sen skall de ha satt ut en skål med mat till tomten på julkvällen. Han skulle ha det för att han skulle bli snäll under året.

Socken Ny
Landskap Värmland
Härad Jösse hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Hus- och gårdstomten

Fler sägner från Värmland

Se alla i Värmland »
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR
MIMER //