Transkriberad uppteckning

Både dödsstund, dödsplats och dödssätt var av ödet förut- bestämda. För något år sedan dog en farbror till mig på vä- gen till kyrkan i hjärtslag. Det mins jag väl att de sade att det var 'öde' att han skulle dö just så å på den plat- sen. Sådant hade gammalt folk mycket för sig. Det hjälp- te inte, skulle någon inte dö hemma, så skulle han promt till den plats som var bestämd. Å den ene skulle dö i den sjukdomen å den andre i en annan å så undan för undan. När 'kattugglan även kallad 'gasten'' tydde sig innerst på husen å skrek, så väntade hon lik. Om många skjutsar kom att köra efter varandra från kyrkan eller folk kom att gå i rad eller skockvis så betydde det att de snart skulle få köra lik den vägen. Om den sjuke blev olik sig på något vis så tydde det på att han inte hade långt igen att leva. / Man var inte så noga med att främmande skulle komma till en dödsbädd. Brukade be någon god granne komma å hjälpa till att vaka. Svår å långvarig dödskamp berodde på att personen inte ville dö eller också kunde han (hon) ha något ont på samvetet, att inte det gick att dö för det. Det sades, att djävulen ville pina den sjuke så länge som möjligt. De hade allt mycket för sig att de skickade efter präs- ten till den sjuke, så att han skulle få nattvarden å att prästen skulle få tala med honom. Medicin och läkemedel som var kvar efter den sjuke kas- tades bort. De ville inte ha sådant stående. Själen ville de allt tro att den satt i blodet och hjärtat. Det är 'anden' som lämnar kroppen i dödsögonblic- ket. - Vården ser ut som en skugga. 'Vålnad' kallas det. Man kunde få höra sägas att det var en annans skugga man fick se. Den som någon gång hade börjat att åtaga sig att 'tvätta ut lik' brukade anlitas. Det var något äldre kvinn- folk. - Man tog på den döde nytt linne eller av det / bästa som fanns. Likkistan gjordes av en snickare. Den blev färdig på ett par dagar. Furubräder användes. Graven gräves av dödgrävaren. Graven lades för öst och väst. - En självspilling fördes genom en särskild port på norra sidan kyrkan å begravdes där. En sådan skulle 'begravas i stillhet'. Odöpta barn och ofullgångna fos- ter stacks under kyrkan. De ha brukat sätta upp granar vid porten vid utgången och granar vid dörrarna. Så 'barâ' de från trappan ut till porten. Jag hörde sägas att man har kastat kol efter kistan för att inte den döde skulle komma igen. Några av den dödes släktingar skulle bära kistan å ett par av de förnämsta gästerna skulle gå före liket när det bars till graven. Männen i begravningsföljet kasta- de igen graven. En vit duk hängdes på 'selkroken' el. ryggstycket. Vän- ster sida om det var kvinna å höger sida om det var man. / Om någon drunknade tog man en tupp med sig i en båt å for över vattnet. Där han gål skulle den drunknade ligga. Det mins jag de gjorde här någon gång i min barndom.