Transkriberad uppteckning

Om kattugglan kom å skrek utanför stugan på kväl- len eller natten så var någon av husfolket där "feg" å skulle dö, för hon "spådde lik". Det trodde alla på, å många har den tron ännu. Det gick inte an att göra alla rummen färdiga i en bostad, för när det sista rummet var färdigt så skulle någon i huset dö. Om räven kom nära intill husen å skrek så betydde det att någon skulle dö. Om en person blev sig olik på något sätt, så hade han inte långt kvar att leva. Om t.ex. en tystlåten person blev livlig, om den saktmodige och late fick brått, om en snål blev givmild, om en elak blev god och vänlig. "Han ha blitt så snål, han tänker nog te å dö å få rikedomra mä sä i grava". Sådana personer som var misstänkta för att ha onda ögon eller sådana som kunde trolla fick inte komma in till / den sjuke eller vara närvarande vid dödsbädden. Endast goda vänner fick vara närvarande. Den dödes sängkläder lades för sig å tvättades för sig. Ingen ville just ligga på den madrass som en person legat å dött på. Det talades på att den peson som inte hade gjort rätt för sig i livet, fick svårt att dö. Om han hade något ont på samvetet så kunde han inte dö förrän han fick tala om det. Själen har en allt trott att den sitter i blodet å hjär- tat, för när hjärtat stannar så flyr livet. Någon från huset gick å talade om dödsfallet för någon av de närmaste grannarna å för släktingar som bodde i närheten. Vissa äldre gummor anmodades att "tvätta ut" liket. Det var inte många som trodde sig till att ta i en död kropp. När liket hade tvättats, så kläddes det. I min tid så har man inte tagit på mer än skjorta, strumpor och vantar, men mormor talade om att de brukat klä- da liket i nya kläder. Man tog på de bästa kläder- na / som den döde använt i livstiden. Kistan gjordes av en snickare. Den skulle vara av tjocka furubräder. Den spikades ihop, så målades den med svart färg. Lite kolstybb sållades på, för att det skulle bli fint. Det var bara en å annan som gömt undan bräder till kistan. Det talades om att en del hade gjort kistan me- dan de levde. Men det var inte något allmänt bruk. Hyvelspån lades i botten på kistan. Det skulle vara för att fylla upp henne. "Likhalmen" brändes upp, för den ville de inte ha lig- gande. Självspillingar fick inte bäras genom kyrkporten utan de lyftes över staketet. Klockringning förekom inte då. De fick ligga norr om kyrkan. Den platsen var inte vigd till kyrkogård. På kvällen fördes de bort till den sista vilan. De hade den tron om sådana att de aldrig kunde bli saliga. De hade sålt sig till den onde. Jag har inte sett det med egna ögon, men jag hörde ta- las om, att man lagt ett mynt på vardera den dödes ögon. Det skulle vara för att ögonlocken skulle gå / igen riktigt. Så fick de följa med den döde i kistan. En blomma eller en myrtenkvist stacks i den dödes hand. Myrten tog man gärna å lade i kistan till den döde. I var stuga hade de en eller ett par myrtnar, å dessa hade de för att ta utav vid bröllop och begravningar. Själringningen utfördes av den som hade ringningen om hand. Graven grävdes någon dag i förväg å den grävdes av död- grävaren som fick litet betalt för att han grävde. Gra- ven grävdes för öst å väst å den döde sänktes ned i graven med huvudet åt väster. När han skall stå upp från de döda så skulle han möta Jesus från ös- ter. Granar sättes upp vid begravningsstugan, en gran på vardera sidan om porten å en gran på vardera sidan dörren till stugan. Förr i världen bröts toppen av gra- narna så att den hang ned efter stammen. Stam- men barkades så att den var vit. Vägen ströddes med hackat granris. Golven inne i stugan ströddes också med hackat granris. Grannarna satte upp / granar vid porten å ett par vid vägen. Släktingar å goda vänner skulle bära den döde till graven. Var den döde gammal så valde man helst gamla att bära. Helst tog man jämnåriga med den döde. Innan liket bars ut från stugan läste någon ur bibeln och höll ett litet tal. Klockaren brukade anlitas till detta. Så sjöngs en psalm. När alla som ville se den döde hade varit framme vid kistan så spikades locket på. Det var snickaren som spikade på locket. När prästen hade jordfäst liket hjälptes begravningsfol- ket åt att kasta igen graven. På senare tid har man inte gjort så, för nu är det dödgrävaren som kastar igen graven. När begravningsfolket for till kyrkan med liket så körde de i gående hela vägen. Hästen fick inte springa med liket. Men när de for från kyrkan så kunde de köra så fort de ville, När de kom från kyrkan, så fick de kaffe eller en sup och smörgås. Senare på aftonen fick de mid- dagsmat. De satt då tätt intill varandra runt ett / stort bord. Ingen plats var lämnad tom. Brännvin förekom mycket vid begravningar. Somliga av gästerna sö- po sig fulla så att de blev liggande. Kortspel förekom bland karlarna. I hemmanet hade de ett järnkors å det bars före li- ket till graven. En vit duk fastgjordes på ömse sidor om hästens huvud. Den knöts fast i betslet. Det minns jag väl till när det var brukligt. Begravningen varade i två å tre dagar allt efter som hu- set mäktade. Det brukade vara så att gästerna skic- kade mat till begravningsgården för att det skulle räc- ka väl till. Det var "förning". Den bestod av bröd, smör, "klengås", ost kött o.d. Ju mera det fanns i korgen desto hederligare var det. Det blev omtalt i stugorna se- dan hur hederlig den å den hade varit. Graven och livet på andra sidan. Nog trodde de gamle att människan låg i graven till dess hon blev uppväckt eller till yttersta dagen å do- men. För de trodde att den gamla kroppen skulle bli / alldeles ny då å få nytt liv. Å de var inte säkra på än att människan förde ett slags liv i graven, för de trodde att hon kunde komma upp ur graven å "skrömta". Men kroppen låg allt stilla sade de, med det var anden som inte kunde få ro. Det var bara sådana människor som hade något otalt när de dog som gick igen.