Transkriberad uppteckning

För många år sedan bodde det en gumma på ett ställe i Jörlanda, som av ortsbefolkningen ansågs kunna med litet av varje d.v.s. att hon var en s.k. klok. Gumman bodde ensam i en stuga, och en morgon när hon kom ut stod det en stor fet ko intill ett träd. Kon var kullig och den råmade som om den vill bli mjölkad. Gumman gick efter en bytta och började mjölka, när hon var färdig därmed stack det fram en stor och lång fot sittande på ett ludet ben under kons mage och sparkade till byttan så att mjölken spilldes ut. Benet och foten tycktes tillhöra en människoliknande varelse. I detsamma byttan sparkats omkull rusade kon ner emot havsstranden, och en röst sade: "Ha, / ha, ha! nu lurade vi den kloka gumman en gång, får vi lurat henne två gånger till så räknas hon till vår hop." Nästa morgon stod kon på samma stället som dagen förut, men när gumman gick ut hade hon stål och flinta med sig, hon ställde sig vid kons huvud, och slog gnistor med elddonet, i det hon sade: "Ko, ko lilla, som varken har horn eller grimma. Här skall du stånda men sjörået skall gånga. Så sannt som jag här har flinta och stål som hjälper i alla trångemål." När gumman gjort detta satte hon sig ned och mjölkade kon, och mjölken blev ej utsparkad. Efter mjölkningen gick kon ner emot sjöstranden (När gumman slog eld och hade läst besvärjelse formeln, rusade det ludna benet med den stora foten med hisklig fart ned emot havsstranden) / Även nästa morgon kom kon och ställde sig vid trädet för att bli mjölkad men det förekom aldrig mera att mjölken blev utsparkad. I ett helt år kom kon till gummans stuga för att bli mjölkad, men när året gått till ända kom den ej mer tillbaka.