Transkriberad uppteckning

Det var mycket länge sedan, som två vandrare kommo fram till en större bondgård i Gräsmarks socken i Värmland. De vandrande var Sankte Per och Kristus. Utanför gården mötte de ”mor i huset” och som det började att ”skymma på” så frågade de om de kunde få ligga där över natten. Nej jag kan det inte så, svarade bondgumman, så jag kan ta något nattfrämmande, men ett stycke längre bort bor det en ensam älldre kvinna, där torde ni få stanna. De båda vandrarna gingo vidare till en liten grå stuga nära vägen, der gingo de in. God afton mor! säger st Per. Kunde vi få hus över huvudet här i natt? jo det kunde ni få, men jag är mycket fattig, så jag har nästan inga ängkläder som ni kan ligga i, å inte till mat, men vill ni ända stanna så får ni det gerna! / om en stund säger gumman, jag har litet havre- mjöl som jag skall koka litet välling av, men ingen mjôlk att blanda i om ni vill hålla till- godo? Ja tack! och gumman och de främmande männen åto under tystnad vattenvällingen som smakade bra. När de ätit tog gumman fram ett gammal täcke och vandrarna lade sig på golvet och sov ganska gott hela natten. Om morgonen när de voro färdiga att gå frågade de vad nattlogiet skulle kosta? Ja det är intet att ta något för så dåligt som dä ha varit! Då säger den ene, -som nog var Kristus - ja ja, något ska ni ändå ha, å så mycket ska vi göra, att det första ni tar er för med i dag, så ska lönen därför bli dryg. En stund efter det männen gått, tog gum- man fram en stump blångarnsväv, som hon / tänkte gå till en handlande å byta sig till något till mat. Jag får mäta hur långt det är, hon mötte med alnen, det blev många alnar. Det var märkligt tyckte hon att den tygbiten var så lång. Emellertid fortfor hon att mäta tils hon kom till hundra al- nar och ändå var det ej slut på ”blâggârns” packen. ”Det var en välsignad man som sade att det första jag tar mig före i dag skulle bli drygt” nu får jag stor betalning för det de fingo hus här i natt. Snart kom en gårdfarihandlare och gav henne efter 50 öre alnen för blâggârnsväven å gumman fick så mycket pengar därför, så hon hade alldrig i sitt liv havt så många riks- daler i sitt liv förr. Så nog blev det ”drygt” resultatet av det hon tog sig för den gången. / Någon tid därefter kommo de vandrande männen samma väg, det var åter kväll, de mötte nu den rika gumman utanför hennes hem. Hon sade, jag tycker jag känner igen er, som de som gick här fram för någon tid sedan, kanske ni vill ha hârberge över natten även nu! Tack det vill vi! om kvällen förplägade hon vandrarna med god mat och dryck, likaså om morgonen. När de skulle gå så fråga de vad det kostade? Ja om jag får som den gumman ni hade hârberge sist ni vär häråt så ä jag nôjd. Det får ni gerna sade en av männen. När de gått tänkte gumman räkna några pen- gar som hon hade liggande, så skulle det bli mycket pengar om det gick för henne som för den fattiga gumman när denna mätte sin väv. / Men, innan jag tar mig för att räkna pen- garna, så får jag vist gå ”nolom vägga å sätta mej” litet grand.x När hon suttit där en stund så tyckte hon det blev ”drygt” och när hon ytterligare suttit en stund till sade hon, liksom för sig sjelv, det var väldigt ”drygt” med det här! Och hur drygt det blev för gumman vi- ste inte berättaren, men tillade, att hon kanske ”sitter dâr än i dag”. x Det torde här få anmmärkas, att i de värmlän- ska skogsbyggderna, fans fö ett århundrade sedan på många gårdar ej något avträdeshus utan det var att s a s att ”sätta sig nolom vägga” när behovet kom.