KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Grimmareds, Västergötland 1931

2 Troll Trollgrottan i Smörskullen.

Berättare: H. Johansson Stamn. (f. 1903)
Upptecknare: Gunnar Johansson

Transkriberad uppteckning

En liten bit norr om Kuseras i Sällstorp ligger Börjesgård i Grimmareds skn. Det hör till Långareds by. På söder om Börjesgård ligger en liten kulle, som de kallar Smörskullen (smöskålan) Går en ner och tittar i den där kullen så hittar man en grotta. Den är omkr. 2 meter lång 1 meter bred och 1 hög. Om den grottan talte gamla Kusa-Karl (Karl i Kusa gärda) att där hade bott troll i den.

Socken Grimmareds
Landskap Västergötland
Härad Marks hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: 2 Troll Trollgrottan i Smörskullen.

Fler sägner från Västergötland

Se alla i Västergötland »
Grimmareds, Västergötland

Djävulen

När min morfar var liten, var han ute en kväll och gick med sin far. När de gingo förbi ett ställe fingo de se en stor svart hund springa runt om huset, med elden lysande ur svalget. Det sades att djävulen visade sig där alltid efter mörkrets inbrott. Gårdens ägare hade nämligen blivit överfallen och dödad i sitt hem, på julafton året förut. _____________ Okänd socken. Berättad av: Johanna Persson, född år 1832 i Stamnared. Det var en gammal fru, som var känd för att vara mycket grym mot sina tjänare och underordnade. Och hon var så fruktad att ingen vågade annat än lyda. En gång var hon så förbittrad på sina tjänare att hon inte visste något straff, som var nog grymt. Och i sitt raseri befallde hon dem att gå och fälla det största trädet, där var i skogen, och köra hem det med toppen före. / De fällde trädet och genom en osynlig kraft blev det hem- fört till gården. Och den leda frun som just kommit ud, när hon hört det hemska braket och dånet som upp- stod, stod bara och stirrade och gapade när hon fick se hästarna komma i fullt trav uppför backen släpande det stora trädet efter sig Och de hade sådan fart, så tjä- narna kunde inte hålla in dem på vedbacken utan de rusade ända fram till kokstrappan, där frun stod, med det stora trädet, så hon hade all möda att hålla sig undan. Men just som hon stod och överöste tjänarna med en massa förbannelser; körde en fin vagn, dragen av ett svart fyrspann, fram på gården och stannade framför henne. I vagnen satt en förnäm herre, klädd i högtidsdräkt, som med befallande ton bad henne stiga upp i vagnen. Och mot sin vilja måste hon åtlyda be- fallningen ty det var djävulen själv som hämtade henne levande.

1935 Läs sägen →
Grimmareds, Västergötland

Folktro från Mark.

I bland om kvällarna hördes hundskall i luften. Då sade våra: Det är Tobie hundar, som omtalas i skriften. (Grimmared) Men mor i Ryd kallte det foajakten (Karl-Gustav) Då de bar bort mjölk åt bygden doppade de tre eldglöder lade i litet salt mot förgöring. De fick akta sig för att spilla någon dropp för då får kon den är efter ónna patttar (spenar) (Karl-Gustav) Dymmelveckan hade de mycket skrock för sig. Då strök mor i Ryd röda kors på dörrposterna för att mordängeln skulle lämna huset ifred då hon var ute och gick den veckan. Hon strök ock svarta Ty då kunde inte påskkäringarna komma in och ta någon med- lem med till Blåkulla. Av samma skäl stängde hon spjället då solen gladde dymmelonsdag. Denna vecka bör en ingenting låna bort, ty det får en inte igen. Efter kl. 12 på dagen dymmelonsdag fick ingen kringgärning ske ty det bådade ofärd över huset. Detsamma höll de akt på lördagskvällen fr kl. 6. Mor i Ryd var mån om att inga tvärbrända stickor med solv ut- / kastade. Det tänkte jag gjort en gång, men då blev hon förskräckt och sade: Nej men kära barn, släng aldrig ut sådant, ty hade du så gjort, hade någon stulit dem och gjort dem till en mjölkhare!" Sade och brännde upp alltihop.

1927 Läs sägen →
Grimmareds, Västergötland

Skogsrået och ynglingen.

"Lagmannen i Unnebo" som de kallade far min, var ute och gick en kväll. Det var när han var ung och bodde i Sjöryd och var kär och kom från sin käresta som sedan blev hans hustru. Hon bodde i Istorp. När han gick hem den vanliga vägen genom milslånga Nordskogen som lillhör Brattorp/Istorp/ genom vilken rinner en större bäck Brattorpabäcken eller Ekareån då hon rinner inom dess område delvis - och far passerat den mötte han ett fint fruntimmer. Han hälste för han trodde det var ett mänskligt varelse. Hon hälsade inte igen och då far vände på huvudet för att få en titt på henne en gång till var hon försvunnen. Det var månljust och grannt väde men det blev kolande mörkt tyckte han, och det dånade i skogen som om själva orkanen farit fram och bräckt vart enda träd. Och han var rädd att han skulle gå galet. Då kom han ihåg att han bar pennkniven på sig / och tog upp den och ritade ett kors i marken. Då upphörde mörkret och dånet och i nästa stund var han hemma. Ja hon full av troll skogsrået för var gång ek kommer åt skogen så går ek galet. Det är det fördömda skogsrået som förvänder synen, så.

1927 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR