KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Frykeruds, Värmland 1931

Påsk

Berättare: Elisabet Eriksson
Upptecknare: Gustaf Eriksson

Transkriberad uppteckning

Långfredags morgon skulle sopas mot loppor. Husets folk skulle ha stryk av enris. Långfredagens kyrkogång särskilt viktig. Kvinnorna skulle därvid vara svartklädda med vita förkläden. Påskdagens morgon skulle man stiga upp tidigt och gå upp på ett berg eller en höjd för att se solen dansa.

Socken Frykeruds
Landskap Värmland
Härad Kils hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Påsk

Fler sägner från Värmland

Se alla i Värmland »
Frykeruds, Värmland

Vattenväsen

Det var längesedan det var tal på ”tocke häre ty” nu, men jag minns allt vad de gamla talade om det, för det var mycket tal på ”skrock å skrömt” när jag var liten. Ortens benämningar på manliga vattenväsen: ”Näcken”, strömgôbben”, försgôbben”. ”Strömgôbben” var en liten gubbe som skulle vara lik tomten, men han ha- de inte något på fötterna, men näcken skulle vara stor som en karl. Båda två kunde de spela på fiol. Näcken ville de ha som i sjön å fôrsgôb- ben där vattnet rann stritt. Han var vid kvarnar- na. Det var mest så att barnen skrämdes för des- sa. Men gamla gubbar menade allt på fullt allvar att det inte stod rätt till vid kvarnen ibland. De hade varit med när kvarnen hade tvärstannat å mjölnaren kunde inte få fatt på letande / fel varför han stannat. Hjulet stod stilla å det fanns ingen makt som kunde få det i gång förrän ”fôrsgôb- ben” släppte taget. Han höll i hjulet. Han var så stark att han kunde hålla fast hjulet fast att vattnet rann för fullt på det. Det var om de var högljudda å skrek å väsnades i kvarnen som det inte blev bra. Han ville inte hade på det vis- et. Han skulle ha svart hår på kroppen, hörde jag de talade på. När han hade gått uppe i tull- kistan, så blev det fjät efter honom, som om han skul- le ha haft vantar på fötterna. Det syntes inte efter tårna. Att han skulle ha någon bostad hör- de jag inte tales om. Han kunde vara var som helst i bäcken eller älven. Han var ensam. Om en skul- le bada i öppet vatten, så skulle en spotta tre gånger före sig i vattnet innan en gick i. Ortens benämningar på kvinnliga vattenväsen: ”sjörå,” ”sjöjungfru.” Det var samma slags väsen. Det är mest utifrån Vänern som en har fått höra ta- las om ”sjöråa.” De som hade varit med å seglat / där hade allt mycket att tala om om henne, för hon kunde inte låta bli dem, när de skulle ligga i ham- narna om nätterna. Men jag vet allt att de trodde, att hon var i tjärnen å småsjöarna, för far min ha- de sett henne, eller om det var skogråa, vid en myr i skogen. Hon var alldeles som ett fruntimmer. Håret ”flax- ade” kring henne, för hon hade det löst. Hon sprang all- deles intill kanten av myren. Han ställde sig att titta, men då blev hon borta.

1933 Läs sägen →
Frykeruds, Värmland

Skogsväsen

”Skogråa” höll sig mest i skogarna å på vägar- na. Ortens benämningar på kvinnliga skogensväsen: ”skog- råa,” ”ho sôm ä i skogen.” Det var hon som ställde så att inte folk kände igen sig, när de kom åt skogen utan kom vilse. Hon ”förvilla” folk. Mor Anna i Glanne fick gå en het afton i sko- gen å leta efter ”krättra.” Hon hörde bjällan alldeles inpå sig å såg korna, men när hon kom fram så fanns det inte liv. Till slut blev hon så vilsen själv så hon måtte sätta sig. Men när hon kom upp så kände hon igen sig. När hon kom hem så stod korna på lagårdsbacken. - ”Skogråa” hade får å kor. Det var stora skockar med får. När en skulle försöka att komma i närheten av dem så blev de osynliga. Det skulle gå att skjuta henne / om en lade silver i kulan. Men det var nog ingen som vågade skjuta på henne, för då kunde nog kulan komma tillbaka å träffa den som sköt. ”Skogråa” var som ett vanligt fruntimmer. Men hon kunde ta så många skepnader på sig. Hon ha- de ”rompa” som en häst. De kunde träffa på hen- ne både natt å dag. Men det var farligast i kväll- ningen när solen hade gått ned.

1933 Läs sägen →
Frykeruds, Värmland

Jättar

Ortens benämningar på jättar: jätte, plur. jätter. ”Jättra” bodde i bergen. Styrkan skulle vara så stor, så de kunde bära stora stenblock å de var så tunga att det blev ”fät” i bergen efter dem. De gamle trodde, att de hade funnits en gång och att det var de som ha- de burit stora sten å lagt här å där. Åskan slog ner i bergen å slog ihjäl dem. Så kunde de inte vara kvar när Guds ord blev predikat och känt över allt i bygderna. De hade inte makt att va- ra kvar. Det var en gång en skomakaregesäll som var ute på vandring å då mötte han en jätte på vägen. Jätten stannade och frågade hur långt det var kvar att gå till han fick syn på kyrkan. Jo här skall du få se, svarade gesällen, å visade honom / ”e stor bôle” (börda) med gamla utslitna skor. ”Så långt är det dit, att jag har slitit ut alla dessa skor på vägen.” När jätten fick höra att det var så långt, så vände han å gick tillbaka.

1933 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR