Transkriberad uppteckning

Födelse, dop och föreställningar om det späda barnet. Före förlossningen. Man har kunnat se om den havande kvinnan ha vôre mä en pojk eller flic- ka. Det har man kunnat se på magens rund- ning, men jag har glömt hur det skulle va- ra för den ena och andra. Man har brukat säga till barnen att en gumma kom med bar- nen i en säck eller att de kom med fåglar ur luften. I forna tider var man alltid så rädd att upplysa barnen om dithörande saker. Man kunde inte komma till tals med dem om rätta förhållandet. Och man sökte för- villa dem på både det ena och andra sättet. Ja jag hörde talas om att det fanns fullvux- na flickor som inte hade det minsta be- grepp om sexuella ting. Att väva och spinna / var inte bra under havandeskapet. Eljest hör- de jag inte något särskilt förbud att uträtta sysslor. Men man fick ju akta sig, så att man inte tog några hastiga tag som kun- de vålla messfall. Det var ju skam för en kvinna att sätta barn till världen i förti. Och en kvinna som fick ett barn före äktenskapet ansåg man allt som en sämre slags kvinna. För dem som voro fattiga och simpla betydde det inte så mycket, ty de hade ingen ära och storhet att förlora, och det var väl ofta som såda- na stackare voro eftersökta. Men om det hän- de en bonddoter, så blev saken annorlunda. Då var det väl med knapp nöd hon fick stanna inom föräldrahemmets väggar. I regel ledde aldrig sådana samlag till äkten- skap, ty det var så att de som ansåg sig vara av bättre stånd valde de fattigare som medlet för sina lustars tillfredsställande. / En utom äktenskapet havande kvinna har alltid känt sig besvärad av sin omgivning. Det kanske dröjde något år, innan hon hade övervunnit blygseln gent emot omgiv- ningen och kunde vara med i dess olika till- ställningar. Mannen fick vara närvarande vid ett barns födelse. Men mången man ansåg det vara för- nedrande att gå in till sin hustru vid ett dylikt tillfälle. Var han tvungen så fick det ju gå. Men inte gärna. Man hade allt lik- som litet av den uppfattningen att förloss- ningen skulle gå lättare om mannen var närvarande. Om man kom in på ett ställe där ett barn hade fötts och inte ha- de någon gåva med åt barnet, så bruka- de man vid ett sådant tillfälle ha det ta- lesättet, att mannen "mesta mössa". Om tvillingar hade man den föreställningen att de inte skulle leva så många år. / Åtminstone en av dem skulle dö i "förtid". Efter förlossningen. Efter förlossningen badade man och tvättade barnet och lindade det. Man såg noga till att inte elden slocknade i spisen och så skulle man ta en "eldbrand" och föra omkring badvatt- net tre gånger innan man badade barnet i vattnet. Man företog sig detta för att hin- dra att något ont kom över barnet. Bad- vattnet måste man ha hämtat innan solen gick ned. Det låg stor fara i att tvätta ett barn med vatten som hämtats från brunnen efter solnedgången. Om man forsummat att hämta det i rätt tid, så stack man eldkol i detsamma. Kärlet vari man bar vattnet, skulle vara övertäckt. Om inte dy- likt företogs kunde barnet hemfalla under en eller annan sjukdom eller t.o.m. bliva "fånigt". Man trodde att övernaturliga vä- sen hade makt att komma åt männi- / skorna genom vattnet. Man var mycket rädd för att få bort- bytinger. Om ett barn på ett eller annat sätt visade sig underligt till förståndet eller att det växte fort eller om huvudet blev oformligt stort, så trodde man strax att man varit ute för onda makter och att de bytt till sig deras barn och givit sitt eget barn i stället. Man fruktade sådant mest innan barnet blivit döpt. Det var alltid brukligt att barnet hade "fadd- rar". Man utsåg ett äkta par som skulle bära barnet till dopet. Det brukade vara nå- gon grannfamilj som fick det uppdraget. Faddrarna stod i ansvar för barnets sedli- ga vård i det fall att föräldrarna skul- le falla ifrån, eller om föräldrarna vi- sade oförmåga och försumlighet i barnets fostran till att bliva en kristen med- borgare. Faddrarna brukade skänka en liten / Kyrktagningen. Det var sällan att någon barn- sängskvinna gick ut innan hon blev kyrk- tagen. Åtminstone underlät hon att följa med i den ena eller andra folksamlingen. Jag kän- ner inte till av vad orsak. Men så hade man det. Jag vet inte, men hon skulle väl inte anses som "ren" förr än hon blivit kyrk- tagen. Och det var allmänt bruk fram till 1900 att en barnsängskvinna skulle kyrkta- gas. Det var som det skulle vara. Nu skul- le man tala på nu (?) en barnsängskvinna läte kyrktaga sig, då blev det "prat" på, om någon uraktlät detsamma. Det gick helt en- kelt inte an, ty då fick man både präst och församling "på sig". Och en man fick på inga villkor ligga när sin hustru in- nan hon blivit kyrktagen. Om mannen skul- le underlåta sig en sådan "styggelse" och det blev vellerligt, så fick han "skam över sig". Under tiden som förgick till / dess att hon hade kyrktagits, hette det att mannen låg i bässtjetten (= avstängd, man brukade vanligen ha bässen (= gumsen) avstängd från tackorna vintertid. Det hände att man ha- de honom i stallet). Man brukade skämta myc- ket med varandra om den saken. Och man kunde få höra sådana uttryck som "jag lig- ger i bässtjetten", "ligger du i bässtjetten"; "är det roligt att ligga i bässtjetten" o.s.v. På hur det tillgick att en havande kvinna blev orsaken till att barnet fick s.k. ly- te lämnas här exempel. Min mor tog mjöd på ett finger och strök på ena benet i akt och mening att pröva om dylikt skulle ha någon inverkan på eller lämna märke på fostret. Men fostret fick som en rand på ena benet pre- cis med samma bredd och utsträckning som modern hade fört fingret på sitt ben. En annan kvinna som var / havande, fick se en räv. Just som räven hoppade fram, så slog mannen hennes till hen- ne med handen över korsryggen. Och det blev mycket riktigt ett märke på barnets rygg, som liknade en räv. En havande kvinna var i sko- gen och plockade "bringbär" (hallon). Hennes kam- rat smög sig till att kasta ett sådant bär som träffade kvinnans näsa. Barnet, hon föd- de hade fyra röda fläckar på näsan, allde- les som efter "stenarna" (kärnorna) i ett sådant bär. En annan havande kvinna från trakten fick se en vådeld och i förskräckelsen så strök hon sig med handen i ansiktet. Bar- net, som hon födde, blev röd på halva an- siktet. Det gick aldrig bort så länge hon levde. Det var just vid det tillfället då en kvinna "ble te mä en onge" som var det kritiska. Om hon då fick se nå- got "kônstit" och blev rädd, så var det far- ligt. Det var, som sagt, vid den tid då / barnet "kvickna till" och blev vid liv som risken var stor. Det ansnågs som skadligt för en havande kvinna att närvara vid slakt eller att se på en kista eller närvara vid en grav eller att se harhuvud. Det ena och andra kun- de ha menliga följder för fostret. Fick en havande kvinna se ett harhuvud så trodde man att barnet blev harmynt och om hon var närvarande vid en kista eller en grav så kunde barnet bli tungsint, det- samma om modern grät mycket under ha- vandeskapet. Var hon glad, så skulle bar- net få ett gott humör. Engelska sjukan (sôg) ansåg man kunna få ur vatten eller ur luften. Och man me- nade att det var något hemlighetsfullt med denna sjukdom. Det vanliga känne- märket man hade på denna sjukdom var att huvudet växte fort och att barnet / dräglade. Man var särskilt rädd för vatten och trodde gärna att sjukdomen härledde sig från det. Men här trodde man också att trollen all- deles särskilt hade ingripit och att man fått en "bytesonge". För denna slags sjukdom sök- te man bot hos kloka gummor. Och de gjor- de ihop salvor att smörja barnet med. Och i många fall gjorde det verkan. Barnen brukade inte få "fallanesot". Det var först då de blev bortemot 15 år som sådant kom på dem. Den sjukdomen kunde ingen bota. De kloka gubbarna och gummorna försökte allt, men de förmådde ingenting göra. Magknip trodde man kom genom att det fanns mask i magen. "Skriklyte" bru- kade en del barn ha. De skrek stundtals och då var det omöjligt att tysta dem. De gamla trodde att något övernaturligt väsen hade kommit över barnet. Det skul- le kunna botas, om man kunde hålla / ingångsdörren väl tillsluten om kvällen. Bar- nen hade värst ont av det om natten. Avvänjning. Barnet brukade vänjas av då det nått en ålder på mellan ett och två år. Eller vanli- gast var nog att att det fick dia till dess att nästa barn kom till världen - för så vitt att det inte dröjde flera år. När man ville vänja av detsamma brukade man fästa en svart ulltapp över vårtan el. man kunde stryka på något "elände" som "smakade ont".