Transkriberad uppteckning

I Hallaryds socken i Småland levde och verkade för en del år sedan en märkvärdig man vid namn Anderson Hansson. Denna gubbe an- sågs av folket i bygden för att kun- na lite mer än andra mäniskor. Anders Hansson eller som han också kallades, Klok-Anders var känd över nästan hela södra Sverige. Vad Johannes i Lilläng i våra dagar varit för Hamneda, det var Anders Hansson för Hallaryd. Otaliga äro de historier som ännu äro i slang om honom. Han var en duk- tig karl, och med enkla medel torde han verkligen ha botat mera än en, som sökt honom, han avled 1902 / Anders Hansson åtnjöt folkets fulla förtroende. Vid nästan alla iråkade trångmål och bekymmer vände man sig till honom för att få hjälp, råd och upplysningar, och alltid var han villig att hjälpa. Någon ersättning för sina tjänster ville han på inga villkor taga emot, varför man kan taga för givet att det inte var för ekonomiska beräkningar, som föranledde hon- om att utöva sin märkliga verk- samhet. Ett oeftergivligt villkor för att han skulle kunna hjälpa var, att man till punkt och pricka följde de instruktioner han gav. Gjorde man inte detta kunde det lätt hända att den sista villan blev värre än den första, / vilket en av gubbens klienter fick erfara. Från klienten ifråga, som var lantbrukare, hade bortstulits en ko, och denna vände sig därför till Klok-Anders, vilken tillsade den be- stulne lantbrukare att precis på tolvslaget följande natt gå ut på gårdsplanen och möta tjuven, vilken vid näranda tidpunkt skulle infinna sig därstådes med- förande det stulna kreaturet, och mycket riktigt. recis på det bestäm- de klockslaget kom tjuven till gård- en och hade med sig kon, då den be- stulne, som från ett gårdens fönster iakttaget gårdsplanen, fick se att tjuven var identisk med en av mest ansedda män, vågade inte gå ut och möta honom, följden av denna ur- / aktlåtenhet blev att klienten blev rubbad till förståndet, och sådan förblev han ända till sin död, En annan bonde hade blivit bestul- en en större penningsumma och vände sig därför till Anders Hans- son för att få dennes bistånd vid sökandet efter tjuven, Klok- Anders sade sig ha mycke väl reda på vem denne var men ville inte uppgiva detta, Bonden bad då gubben trolla bort tjuvens ena öga - en framställning som Klok- Anders till en början bestämt vägrade gå in på. Men till slut lyckades bonden övertala KlokAnders. Men sade denne, du kommer att få ångra dig så länge du lever. / Det blir nog inte så farligt med den saken, sade bonden, och gav sig i väg hemåt. Förfärad blev bonden då han kom hem, och fann sin ende son vara enögd. Det var nämligen sonen som stulit pengarne. Att Klok-Anders förut- sägelse angående ångern behöver väl knappast förutsägas. Så hände sig en gång att Klok- Anders blev instämd till fingret för kvacksalveri, men ansåg det inte vara mödan värt att inställa sig. För den skull kom landsfiskalen en dag för att hämta honom, Anders kom ut barhuvad och steg upp i den väntande vagnen. Då lands- fiskalen frågade efter orsaken, / till att han inte hade någon huvudbonad på sig svarade han: Nää, det behöver jag inte, ty jag ämnar inte fara så lång, det skall ni allt blevi varse, sadelands- fiskalen, i det han klev upp och satte sig bredvid Klok-Anders. Då ekipaget skulle stta sig i rörel- se såg det ut som om självaste hin flugit i hästarna. I stället för att följa vägen gåvo de sig ut på en rågåker. Där sprungo de runt, runt, trampande ner vart- enda strå, trots att körsmannen an- strängde sig till det yttersta lyck- ades han inte hejda hästarnes vilda framfart förrän landsfi- skalen på heder och samvete lovat, att fara till tinget utan / att ha Klok-Anders med. Då ekipaget stannat, klev Anders ned och landsfiskalen körde sin väg, svärande heliga eder på, att aldrig mera för- söka tvångshämta "trollgubben" till domareskranket.