KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Öxnevalla, Västergötland 1927

Årsgång

Berättare: fru Olivia Börjeson (f. 1872)
Upptecknare: Viola Gustafsson

Transkriberad uppteckning

Di skulle väl gå julafton sista gången. Di skulle gå tre torsdagar före jul efter midnatt till tre mo- derkyrkor och runt kyrkan så skulle di få reda på allt som skulle ske under året, grödan och allt.

Socken Öxnevalla
Landskap Västergötland
Härad Marks hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Årsgång

Fler sägner från Västergötland

Se alla i Västergötland »
Öxnevalla, Västergötland

Husdjurens sjukdomar.

Det var en stark tro, att om de hade otur med kreaturen, skulle de gräva ner något djur levande, så skulle det hjälpa sen. Det var en känd person, (mot löfte att jag ej talar om det, nämner Larsson vem det var: en person strax intill Öxnevalla kyrka, vilkens barn ännu bor där) som begravde en fölunge levande. Han hade otur med kreaturen, och han trodde så strängt på det. Och det var nog andra, som an- vände sig av det med, fastän det gick mera i löndom. – Oturen, den skulle gå jämt, trodde de; den gick ifrån det ena stället till det andra. Och så trodde de, att det fanns vissa personer, som kunde sätta ont på dem. Finnarna skulle ju kunna sånt.

1941 Läs sägen →
Öxnevalla, Västergötland

Kyrkklockor

Trollen hade tagit Öxnevalla kyrkklocka. Hon kanske var inte döpt? "Min syster, Ros, ligger i Ljungsjö os", sa den andra klockan. Innan visste de inte var den fanns. Då gick de dit och skulle ta upp den. De skulle inte få säja någonting, och så skulle de ha två vita tvillingstutar. Så hade de den riktigt i brynet, men så orkade de inte tiga, och då sjönk den igen. Men nu när alla troll är borta, skulle de väl kunna få tag i den, om sjön blev uttappad?

1935 Läs sägen →
Öxnevalla, Västergötland

Julafton

Det var till att skura väggarna till jul och hänga upp vita hand- kläden. Sen var det till att ha kransar utanpå. De var olika formade, som- liga var bara som ett kors och andra var riktigt som grenar med en krona i toppen. De var av trä med papper i olika färjer klistrat på. Till en början hade vi två stora "konterfejer" hemma också. På den ena väggen hade vi "Bröllopet i Kanaan" och på den andra "Holger dansk och Bur- man". De hade hästar och red emot varandra. I mörkningen kom pappa in med julhalmen. Då skulle han vara främmat. Han kom in och satte sina stukor på golvet och frågade, om vi ville ha någon jul här. Jo, det ville vi gärna, sa mamma. Då skulle hon bjuda honom välkommen och ge honom en julasup. Sen bredde mamma halmen, innan vi skulle äta. - Julabockar gjorde de. De skulle ligga på golvet och ta dem med benen. - Varje "afta" skulle de bära ut den gamla halmen och bre på ny. Den gamla hade de till strö sen. / Nej, julgran hade vi inte då. När de började ha julgran, hade de en liten på ett bord eller en stol. Det var till att klippa papper och hänga i den. De skulle alltid baka en sorts bröd, som de kallte brännevinsbröd, till jul. Det skulle vara tunt. Så var seden, att när någon kom, skul- le den ha en sup och en trekant av det brännevinsbrödet. För om någon kom in, fick han inte bära ut julen. - Vörtabröd bakte de också till jul. Man fick inte "ljusa" under julabordet och inte titta under det heller. Det skulle båda osämja. Kreaturen skulle ha kalas på julafton. Om de hade ätit halm innan, fick de hö då. Julnatt skulle ljuset bränna hela natten. Och man fick inte tända något annat i det ljuset. - De kunde se i julelden, hur många som skulle dö på året. Julelden skulle bränna ut själv vartenda ryk, och den fick inte användas till någon kokning.

1935 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR