KORPSKRIFTEN

...
Meny

Påsk

Berättare: Alfred Lundberg (f. 1856)
Upptecknare: Carl-Martin Bergstrand

Transkriberad uppteckning

De eldade om påsk och Kriste himmelfärdsdag. Di drog ihop så stora högar som de värsta hus. Det var mest smalaris och enris. Tjärtunnor köpte de för 2,10 stycket. De samlade ihop till det. Det var en sådan ära att ha en eld som brann klart och länge. Tjärtunnorna skulle vara i botten på högen; de brände klart och grannt. På de högsta kullarna la' di högarna såsom på Ljungsberget vid Östadkulle, på ett berg i Vittened och på Strömsberg och uppe i Tum- melstorp. De höll på lång tid före och samlade till sin påskeld, och di drog från hela kyrksocknen. Och många gick och sköt med pistoler och nycklar, om di inte hade bössor. Det var för att skrämma bort påskkäringarna. Vite tisdan' fick de inte äta vit mat; då kokte de ofta fruktsoppa. De fick inte dricka mjölk heller den dagen - vad det var för kan jag inte säga. De fick inte spinna dymmelveckan. Då stod den onde och nystade avigt på tenen och då blev det vrångt alltsammans. Långfredan' skulle de ha stryk. Man skulle smita sej in på dom och ge dom. Det var en gubbe som gav sin käring ett slag tillikes och hött opp e- mellan. Då sa' käringen att det var bättre han gav henne allt på en gång. Men / gubben sa': Det ä långfredag i dag, och då skall du långpinas." Fastlagssöndag, då fastade di hele da'n. Det gjorde vi hemma. Nej, vi fick fak- tiskt ingen mat på hele da'n. Vi var hungriga som vargar. Mor gick upp före dager morron därpå och gjorde i ordning mat åt oss. Vi gav hals tills vi fick. Skärtorsda'n gick de till nordrinnande vatten och hämtade hälsovatten. Den dagen bar dom aska och sopor till andras ägor för att få mycket mjölk. Då kom mjölkharar och luktade på soporna och blev öra i huvet och så blev det en mjölkhare av soporna. Och den haren drog mjölk till den som hade lagt ut soporna och från den på vars mark han kom till. De högg inte nå'n ved i dymmeln, för då var "dömlingen" i veden. Och om de slaktade i dymmeln, så blev köttet farligt att äta, det berodde på att påskakäringarna hade pessat på djuren i den veckan. De korsade och fäste och skrev gussord på väggarna för att fri det de hade, både djur och redskaper, så att inte påskakäringarna skulle kunna ta dem. Påskpass, de fulaste de kunde sätts ihop, ritade di och skickade till varandra. Nu för tiden skulle det bli tingssak om sådant, så uselt kunde di skriva. Påskägg, det var alldeles tvunget att äta. Jag åt aldrig mer än sju, men jag hade en svåger som åt tretton och mådde bra. Det var påskafton en skulle börja äta dem, men sedan skulle man ha både påskdagen och annandagen.

Socken Lena
Landskap Västergötland
Härad Kullings hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Påsk

Fler sägner från Västergötland

Se alla i Västergötland »
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR