Transkriberad uppteckning

På långsfredagsmorgonen var de uppe tidigt och försökte piska varandra med ris. D.v.s. de liksom tävlade om att komma först upp så att de kunde väcka de andra med att piska dem. På påskafton tände de upp eldar och sköt för att skrämma troll- packorna, för de var på väg till Blåkulla då. De trodde fullt och fast på dem. Det var en knekt här borti, som var borta hos en i Bäck på påskafton och fick några supar och så sa' den här, som bestod, till honom, att han inte skulle bli rädd för trollkäringarna. "Ja ä alldri rädd", sa knekten. Men när han skulle gå hem så hade den andre sprungit före en bit. Och knekten han sprang för bara livet hem och talade om för gumman sin att han hade råkjat ut för trollpackor och att de hade tagit honom och att han inte visste ordet av, förrän de släppte ner honom på vedbacken hans. Gumman hans trodde att han ljög, men han bedyrade, att det var sanning. Då ville hon gå ut och se om hon såg till något, men då ställde han sig i vägen för henne och skrek. "Gå inte, gå inte för de tar dig med detsamma." Så hon blev allt / tvungen att stanna inne. Sedan tog knekten och laddade bössan och lade den bredvid sig i sängen över natten. Så rädd var han. De trodde att trollpackorna ville in i ladugårdarna också, och för det så brukade de stryka kors på dörrarna och lägga psalm- boksblad i fönstrena. Men det var allt före min tid, så det har jag aldrig sett, utan det är bara sådant jag har hört talas om.