KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Bro, Värmland 1926

En gubbe i Bro vid namn Backberg gick till en gran...

Berättare: Gustaf Karlsson (f. 1859)
Upptecknare: Karl Rencke

Transkriberad uppteckning

En gubbe i Bro vid namn Backberg gick till en granne för att låna häst att köra in hö med. "Nej, ja ska köra hö själv." "Ja, då ska du få köre åg´." När grannen började köra in sitt hö, blev det en blåst, så höget flög vida omkring över alla gärden. Gubben B. hade anseende för att kunna trolla.

Socken Bro
Landskap Värmland
Härad Näs hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: En gubbe i Bro vid namn Backberg gick till en gran...

Fler sägner från Värmland

Se alla i Värmland »
Bro, Värmland

Fröken på Bro och draken.

På Bro slott bodde det en gång på femton- hundratalet en adelsman som hade bara en enda dotter. Denna var så vacker, att till och med prinsarna i landet beundrade henne. Fastän det kom många friare som begärde hennes hjärta och hand, ville hon ej taga någon av dem till äkta, och som hon var enda barnet lät farsan henne hava sin egen vilja i allt. I närheten av slottet finnes det en sjö, och bakom sjön ligger ett berg. Rundt sjön växer det skog. Inne i skogen imellan slottet samt berget låg det en stuga där en trollkarl bodde på den tiden. Allting vad människor behövde hjälp med så kunde trollkarlen stå till tjänst. En gång var fröken på Bro ute och strövade om kring i skogen, hon tyckte mycket om att vistas / ute i skog och mark. Under sin vandring kom hon ända bort till motsatta sidan av sjön. Hon fick då se en grotta i berget som hon alldrig förr hade iakttagit. Av nyfikenhet gick hon in. Hon fick då se att en drake bodde därinne. Denne ställde sig framför henne och bara såg och såg. När draken stått en lång stund och beundrat henne så sade han: ”Vad för slags fågel är du?” Jungfrun svarade: ”Jag är ingen fågel utan en man- niska.” Draken sade att någon människa hade han för- ut alldrig sett, men vackra fåglar visste han att det fanns, han hade lik väl alldrig sett någon fågel så vacker som jungfrun. Då jungfrun märkte att draken ej var farlig satte hon sig ner att tala med honom och vid avskedet lovade hon att komma igen någon gång. Under hemvägen gick hon och tänkte vid sig själv att det var stor synd om draken att han skulle vara så ful och behöva bo i en mörk grotta, så snäll / och vänlig som han varit att tala med. När jungfrun hade gått så satte draken sig ner att sörja över sin ensamhet och över att han skulle behöva vara så ful, ty han hade fattat tycke för den vackra jungfrun. För att skingra sina sorgsna tankar begav sig draken en dag ut på vandring i skogen, kommen ner till sjökanten fick han se Broslott och då förstod han att den vackra flickan måtte bo där. Draken fick därför i riktning emot slottet för att få se en skymt av den sköna. Under sin vandring kom han till stugan där trollkarlen bodde. Han frågade denne: ”Är du också en människa?” ”Jag är en trollkarl, fick draken till svar, som har förmågan att kunna göra både gott och ont för människorna, samt har makt att göra vad jag vill.” ”När du kan göra vad du vill, sade draken, så kanske du kan hjälpa mig. Jag är en stackars / drake som bor i en berghåla här borta i berget, och jag är så ledsen därför att jag är så ful, nu sedan en vacker jungfru kommit till mig i grottan på besök en gång kan jag inte glömma henne, utan vill så gärna gifta mig med henne. Vill du därför hjälpa mig så att jag blir förvandlad till en ung vacker junker.” Trollkarlen skrattade och sade: ”Kom hit så skall jag försöka hjälpa dig.” Draken kom fram och trollkarlen tog först en flaska som innehöll en röd vätska, han tömde något därav i en bägare, där efter tömde han något av en gul vätska i bägaren och till sist däri litet vitt pulver. Innehållet i bägaren började då på att fräsa, och draken blev tillsagd att tömma bägaren. När han druckit kände draken liksom hela kroppen skulle flyga i tusen stycken så kraftigt verkade drycken. Och efter en liten stund stod draken förvandlad till en vacker ungersven fram- / för trollkarlen. Denne sade då: ”Istället för en ful drake som en elak trollkarl en gång förvandlat dig till är du nu åter den ståtlige ungersven du var förut. Det knackade i detsamma på dörren och när trollkarlen öppnade var det den vackra fröken från slottet som som önskade tala med honom. Hon talade om hur hon råkat draken borta i berget och allt sedan dess hade hon tyckt det vara synd om draken att han skulle behöva vara så ful och nu hade hon kommit för att fråga trollkarlen om han ej ville vara snäll hjälpa henne med att göra den fule draken vacker. Då bad trollkarlen henne stiga in i stugan i det han sade: ”Där ser du hur draken nu ser ut.” När jungfrun fick se den vackre ynglingen blev hon så glad, och det dröjde ej länge förr än ett stort bröllop firades på Bro slott.

1927 Läs sägen →
Bro, Värmland

"Övrig klokskap"

Om nôn va röhåri, så trodde de att dette hade nô mä skogsråa å gö- re. Håre ha di vôre förfälit noga mä för i världen, att dä inte skul- le komme ut på backen änne i sophögen, Dä skulle inte vara bra, om fôglera feck tag i dä å byggde bo å´t. Hår å nagler,som di klôppte å, kasta di i el´. Inte nô itå dette feck komme ut hôlles som helst. Dä kunne också fare i hännera på trôlla, å di kunne benötte sej å´t te förfång för den som hatt dä. Ett gammelt olspråk ha ja´hört om röhårie: Rött hår å tallskog, dä växer inte i go jol dä! Den mat som ble över feck inte förfares, då kunne dä hänne, att en feck syge på rama senna. Försynen kunde ta´n ifrå en. Mä vikslingaq (=vissling) ha di stört tomtegôbbera å andre väsen. Di ha inte tôlt tocke väsen.

1927 Läs sägen →
Bro, Värmland

Saga

Dä va en gång en höne å en töppe sôm geck å valla må varanre i en hönsgål, men valles då va så hade töppen fått e nöt i halsen. Då sprang höna te källe å skulle hämta vatten ôt töppen. Ho ba så vackert att käl- la skulle gi henne vatten. Jo, sa källa, dä ska du få, bara ja´ får ett löv itå dej. Då sprang höna te linna (= linden). Gi mej löve, sa ho te linna, får ja´ löve te källa så gir källa mej vatten, för töppen ha fått e nöt i halsen. Kan ja få banne, sa linna, ska du få löve å mej. Då geck höna te jungrua. Gi mej banne, sa ho, banne gir ja´ linna, å linna gir mej löv å löve gir ja´ källa, å källa gir mej vatten, för töp- pen ha fått e nöt i halsen. Då sa jungfrua: Bare ja´ får kängera, så ska du få banna. Då geck höna te skomakern. Gi mej kängera, ba ho, kän- gera gir ja jungfrua, jungfrua gir mej banna, banna gir ja linna, linna gir mej löve, löve gir källa, å källa gir mej vatten, för töppen ha / fått e nöt i halsen. Bare du gir mej börstera, sa skomakern. Då geck höna te galten. Gi mej börstera, ba ho, bare ja´ får brödet. sa galten. Då geck ho te bagern. Gi mej brödet, ba ho. Får ja´ kake å dej, så får galten den, å då får ja´ börstera, å börstera gir ja´ skomakern, skoma- kern gir mej skora, skora gir ja jungfrua, jungfrua gir mej banna, ban- na gir ja´ linna, linna gir mej löve, löve gir ja´ källa, källa gir mej vatten, för töppen ha fått e nöt i halsen. Nu feck ho kaka, senna dela ho ut unnar för unnar ättersôm di hade begärt, men när ho hade komme te- baka te töppen så låg han dö i hönsgåln.

1927 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR