En spelmans avsked av fiolen
Skogråa var di rädda för. Karlarna var mycket i skogen och kolade. Då kom hon till dem. Hon kom till min farfar och lättade på kojdörren och skrek att det brann i milan. Det gjorde så också, när han kom ut. Flera gånger så ropade hon på honom, när det var fel på milan. Om en korsade vägen så kunde hon inte förvilla en. Ibland så tog hon hand om kreaturen, så att de inte kom hem till kvällen. Det var aldrig lönt att leta efter dem då. Gick en efter dem så kom en vilse.
Det hörde jag mina gamla släktingar tala på, att det fanns gastar. Det var anden av ett barn som dött och inte fått dopet. Det var en ande som inte var sa- lig. Om en kom ut för gasten, så skulle en, när en kom hem, ta ett kol med eld i och släppa det tre gånger mellan linnet och kroppen. Om gasten kom åt en, så ville han suga blod.
Mara red folk och djur om nätterna. Det var ett ont vä- sen. Hon smög så på folk, när di låg och sov. Det blev så tungt på bröstet så en kunde inte andas. Svetten dröp av en. Det gick inte att skrika eller röra på sig. Det käns som en skulle fara ner så djupt. Men då släpper hon taget. Om en inte skulle få henne på sig, så skulle en strö mjöl på golvet runt sängen. Så skulle en sätta stål i tröskeln som var till utgångsdörren. Så kunde en skriva Jesu namn på tre ställen runt sängen. Om en ropade namnet högt på den som reds av maran, så släppte maran. Hon kunde föreställa sig som en katt eller människa.