Jaktlycka

När skytten gick till nattvardsbordet första gången sväljde han ej ner brödet. Detta jämte ett blad ur bibel och psalm- bok gjordes till förladdning i bössan. Så gick skytten ut på jakt, tittade i bösspipan som han gjort skytt- säker fick då se Jesus hängande på korset. Då siktade han på honom. Efter detta kunde han fälla det byte han åstundade. (Var man nog kallblodig att gå tillväga på ovan omtalade sätt var man nog ej heller blödig mot djur.) Omkring 1865 fanns det gott om vilda djur i Norra Skånes socknar. I Oderljunga / och Perstorp var både vargar och lodjur talrika. De var mycket närgångna under stränga vint- rar, rev hål på taken till lagårdarna. Ofta voro dessa ingenting annat än källare utgrävda i backarna, varför vild-djuren tog sig in utan svårighet. Väl inkomna skonade de intet liv. Somliga lodjur liknade vargar både till storlek och utseende, folk kallade dessa varglo. Andra påminde mer om kattor. De kallades kattlo. Hela socknars folk drog ut på skallgång. Därvid förde man så mycket västen som möjligt för att skrämma fram djuren. En fågel med skärrande läte, som om kvällarna flyger över mossar kallades "horsagöken". Denna fågels läte här- mades med ett redskap som benämn- des "horsaskärran". Detta redskap var vinkelformigt med en snurra / i vinkelns hörn och ett handtag i ena vinkelbenet. Så många som möjligt hade ett sådant redskap med sig vid skallgång. Vargarna drog vid denna tid i stora flockar genom trakten och utgjorde en verklig landsplåga. Den som lyckades fälla sista vargen och därmed befria folket från plågoriset blev mycket hedrad. Han fick namnet Vargen, och hans hus kallades Vargahuset. Att skjuta en orm var lycka för bössan, att skjuta en katt däremot gjorde bössan skrämd.