Transkriberad uppteckning
Intervju med folkskollärare Egon Lundberg, född 1903, Elin Åström, född 1890 och lärarinna Ester Eriksson, född 1899. Inspelningen gjordes av Folke Hedblom i Piteå år 1954.
Fler sägner från Norrbotten
Se alla i Norrbotten »
Piteå stad, Norrbotten
Sägner.
Den här sägnen har hänt i byn Väster- lansjö i Arlövs socker, Ångermanland i början på 1800-talet. Det var en gumma, som hade gjort upp med den onde att om denne gjorde henne och hennes man rika, skulle den onde i gengäld få smör av gumman varje gång hon kärnade. Bondfamiljen var barnlös. Men de hade tagit en släkting till gumman som foster- barn. Gubben, dottern och tjänarna märkte flera gånger att när gumman kärnade smör, tog hon ett smörstycke och trillade det runt. Ett sådant smörstycke kallades "smörklänning". Smörstycket lade hon på en trätallrik, och bar in det i en kammare. Smöret försvann från tallriken, men ingen förstod var det tagit vägen. En dag när gumman hade kärnat, trillade hon en "smörklän- / ning" och bad fosterdottern bära in den i kammaren. Hon hade inte tid själv. Gumman sade till flickan, att hon fick inte titta efter sig i dörren, när hon gick ut från kammaren. Men flickan var nyfiken som alla barn och vände sig om i dörren. Då fick hon se en stor, svart karl utan huvud sitta vid bordet. Han hade stora, långa klor på händerna. Klorna högg han i smöret. Nu började ett riktigt elände. Flickan blev fast- klämd i dörren och kunde inte komma lös förrän gub- ben hjälpte henne. En annan gång bad gumman dot- tern gå till lagården och fodra korna. När flickan kom in i lagården stängdes dörren. Kornas träljar lossnade och korna började springa runt kring golvet. Bondfolket hade en stor folkilsken tjur, som också blev lössläppt. Flickan höll på att bli ihjälstångad av tjuren. Gubben var inte på gården, när han fick höra oväsendet från lagården. Han skyndade genast dit och hjälpte flickan. / En tid senare skickade gumman flickan i ett ärende till en av grannarna. Nu blev flickan bortförd 3/4 mil på en stor äng under en höhässja. Hon kunde inte komma lös däri- från. När flickan inte kom tillbaka, bliva fosterföräldrar- na ängsliga och förstodo, att något hänt henne. De uppbå- dade folk, som fick skallgång efter henne. Efter 3 dygns sökande fann folket henne under höhässjan. Det var vinter och kallt, men flickan levde ännu. Hon blev mycket sjuk och fick ligga till sängs i flera veckor. Efter detta utsattes hon inte vidare för några obehagligheter. Men nu istället började olyckorna för gumman. Hon skulle en gång ge korna deras middag. Allt foder som tillhörde korna flög från foderladan ut genom dörren, över gården och den 3 km långa sjön till skogen. Dörrarna från foderladan och lagården flögo samma väg. Man upptäckte blott några spår i snön av dörrarnas hörn. Bortom sjön hittades / dörrarna, men höet fingo bondfolket aldrig igen. En afton skulle gumman koka gröt. När hon tvärade gröten (vispade den) stoppades hennes händer i gröten, så att hon brände sig. I en kammare oppe på vinden förvarade gumman olika sorters mjöler, gryn och ärter. Dessa blevo blan- dade med varandra. När gumman låg och sov, blev hon kastad ur sängen, och sängkläderna kastades ovanpå henne. Allt det gubben hade hand om fick vara ifred. Då oväsendet inte tycktes vilja taga slut tillkallades pastor Brandell från Själlnad. Pastorn for två gånger till bondfolket och läste från bibeln innan oväsendet upp- hörde. Gumman hade inte hållit sitt löfte, därför höll inte heller den onde sitt. Utan gubben och gumman fingo vara lika fattiga som förut.
1925
Läs sägen →
Piteå stad, Norrbotten
Skatter (Bergväsen). Vattenväsen, skogsväsen
Gruvmoran för Sala silvergruva hade sagt, att hon hade en syster i Norrland, som var myc- ket rikare är än hon. Systern var gruvmora för ett berg, som hette gruvberget. Där ägde hon en gruva, som inne- höll silver. Gruvan skulle en gång upptäckas av männi- skorna. Det skulle tillgå så här: En ko, som tillhörde en gumma, skulle få två kalvar, vilka skulle vara vita med svarta öron och likna varandra som två bär. Dessa kalvar skulle gumman uppföda till midsommarnatten. Då skulle hon ta kalvarna med sig och gå till Gruv- berget. Kalvarna skulle då söka rätt på silvergruvan, och gruvan skulle då få bearbetas av människorna. - Vid Björna kyrkoby i Ångermanland finns ett berg, som heter gruvberget. En gumma i Björna hade en ko. Kon fick två kalvar 3 veckor före midsommar. Dessa voro vita med svarta öron och liknade varandra som två bär. / Gumman kom genast ihåg sägnen om silvergruvan i gruvberget. Hon blev mycket glad och omhuldade kal- varna på bästa sätt. Hon var säker om, att kalvarna skulle upptäcka silvergruvan i gruvberget. En vecka före midsommar kom hennes man hem. Han hade varit ute i timmerflottningen. Gumman talade om den glada nyheten för honom. Men gubben blev inte glad. Han var rädd, att när gumman och kalvarna kommo till gruvberget, skulle gruvmoran taga dem. Men han sade ingenting åt gumman, utan han gick till lagår- den och stack ihjäl bägge kalvarna. Missräkningen blev stor för gumman, men det skedda kunde ju inte ändras. Kalvarnas kött försökte man koka i 3 dagar men köttet var ändå alldeles stenhårt. Till slut gav man köttet åt hundarna, men dessa ville inte äta det. / Gumman hade en bror, som kallades "Stötta Nisse" (därför att han stammade) En gång skulle han söka rätt på några hästar, som betade i skogen vid gruvberget. Han gick härs och tvärs genom skogen, men inga hästar syntes. Till slut gick han upp på berget. När han gått en stund, kom han till ett djupt hål i berget. När han tittade ned i hålet fick han se, att det glänste av silver. Runt kring öppningen växte träd, och i trädgrenarna hängde långa silverstänger. Han förstod nu, att han hittat silvergruvan. Genast stoppade han på sig några silver stycken. Men sin kniv gjorde han märken i träd- stammarna, när han gick därifrån, för att lättare hitta tillbaka. När han gått några km. blev han mycket trött. Han försökte att gå vidare, men han blev allt sömnigare och sömnigare. Tillslut satt han sig på en sten för att vila. Där somnade han strax. Efter / några timmar vaknade han, och nu visste han inte var han var någonstans. Han stoppade handen i fickan för att känna efter om silverstyckena lågo kvar, och det gjorde de. Han tog upp dem, men stor blev hans missräkning, när han såg, att det var vanliga gråste- nar. Nu tittade han efter om märkena i trädstammar- na funnos kvar, men han kunde inte upptäcka några. Till slut måste han uppge sitt sökande, ty det började att bli skumt. Han förstod, att gruvmoran inte ville, att hennes silvergruva skulle bli upptäckt ännu. När han gått några km., kom han till sitt hem. Ännu i dag vänta folket i Björna, att silvergruvan i gruv- berget skall upptäckas och bli till nytta för socknen, vilken då kommer att blomstra upp. På senare tider har man sprängt i berget för att se efter om det innehål- ler silver, men ännu har det inte lett till något re- sultat. (Dessa 3 sägner äro omtalade av min fader som har hört dem / 1:a av sin fader. De 2 andra sägnerna har han hört i sin ungdom.) Vattenväsen När en fru B. (som nu är 73 år) var 8 år gammal, hade hon gått ned till ett ställe vid Piteälven, (landgrubban) beläget vid hennes hem i Älvsbyn. Hon skulle tillse en häst, som stod tjudrad på stranden. Bäst hon stod där, fick hon se en båt, som kom ner efter älven. I båten sutto två stora karlar, klädda i röda skjortor, vilket inte var vanligt på den tiden. Karlarna rodde båten. På en bräda, mitt i båten sutto två kvinnor, och i båtens bak- stall satt en kvinna. Kvinnorna voro klädda i bruna kjolar, svarta blusar och vita halsduka. Vita halsdukar brukade man inte använda den tiden. De pratade och skrattade och syntes ha så roligt. Men deras tal kunde inte fru B. förstå. När båten kom fritt för det ställe dar fru B. stod försvann den. Fru B. tyckte nog att det såg / lite konstigt ut, men hon stannade ändå kvar på stran- den. Efter en liten stund fick hon se en till båt komma nedför älven. I båten sutto samma personer, som hon hade sett i den förra. De pratade och skrattade men hon kunde inte förstå, vad de pratade om. När båten kom intill det ställe, där hon stod försvann den igen. Nu blev hon rädd och sprang hem och tala- de om för sina föräldrar vad hon hade sett. Modern sade de, att hon sett något ovanligt troligtvis demoner (sjörån eller sjöfolk.) Skogsväsen Sedan fru B. blivit fullvuxen, bosatte hon sig i Fällforsen. Byn ligger 2 mil från Älvsbyn. Det var en sommar. Folket håller på att bärga hö. En afton när klockan var fem skulle fru B. gå och söka rätt på korna, som betade i den närbelägna skogen. Bäst hon gick där i skogen och lockade / på korna, kom hon till en "sly" (gräs beväxt myr). Där fick hon se en kvinna, som räfsade hö. Kvinnan var klädd i brun krinolin, brun blus och vit halsduk. Fru B. trodde att det var "Jon Nissa" gumman, en "grann- kvinna". Gumman syntes ha så bråttom med höräfsning en, och när hon räfsat en stor hop, gjorde hon en famn av det. Men ingen hässja syntes till. Fru B. skyndade utpå "slyn" för att fråga om "Jon Nissa" gumman sett till korna. Men när hon kom närmare försvann gumman. Fru B. blev förargad, därför att hon blivit narrad att gå så lång väg. Hon trodde, att det var ett förebud eller "gick före", att folket, som ägde myren skulle dit och slå. - Det dröjde 3 veckor innan ägaren till myren for dit och började slå.
1925
Läs sägen →
Piteå stad, Norrbotten
När fru B. var ett barn, kom en gubbe, som
När fru B. var ett barn, kom en gubbe, som kallades ”Svengubben” till hennes hem. Han talade om, att han varit till Kanisberget (beläget 3 km från Älvsbyn) för att hugga ämnesved. Veden skulle använ- das till sparkar, yxskaft m.m. Bäst han högg veden, fick han se, att det hängde guld och silverklimpar i träd- grenarna runt omkring, där han stod. Han tog några guldklimpar och stoppade dem i sina handskar. Nu skulle han gå hem. Han gick 3 olika gånger, men alla gångerna kom han till samma ställe, där han huggit ämnesveden. Han hade gått vill. Han trodde, att det var därför, att han tagit guldklimparna, som han inte kunde hitta hem. Han tömde genast ut guldklimparna från hand- skarna och började gå hem igen. Bäst han gick, fick han höra, att någon ropade på honom. När han vände sig om, fick han se en liten kvinna i röd klänning komma springande efter honom. Hon ropade, att han skulle ge igen guldet, som han hade tagit. Men ”Sven-gubben” hade inget guld. / Han hade ju tömt ut det ur handskarna. När han sade åt kvinnan, att han inte hade något guld, försvann hon. Men när han kom hem och tog av sig handskarna, hade han en liten guldklimp mellan vant- och handsk- tummen. Guldklimpen förvarades mycket väl, men efter nå- gon tid försvann den, utan att någon visste vart den tagit vägen. Troligtvis hade gumman återhamtat sitt guld. ”Svengubben” var sedan flera gånger till Kanisberget och högg ämnesved, men aldrig mera fick han se någ- ra guldklimpar i trädgrenarna. En vår, tredjedag påsk, skidrade ”Svengubben” från Älvsbyn till Luleå. Han hade ett ärende till kansliet. När han kom till en stor myr vid Sjuls- mark, fick han se en stor hop kor beta på myren. Till färgen voro korna röda och alla hade stora skällor på sig. En liten kvinna, som var rödklädd / gick och vaktade dem. Hon hade en lång ”slya” (ett långt ris) i handen. Det var ännu snö på marken, men här och där stack en grastuva upp ur snön. Det var mycket kallt, men korna sågo ändå så feta och välmående ut. ”Svengubben” blev nu mycket rädd. Han sade ingenting åt kvinnan utan skidrade därifrån det fortaste han orkade. Han trodde, att han träffat självaste trollkäringen, som var ute och getad (vak- tade) sina kor. En 13 årig pojke vaktade korna åt en bonde i Älvsbyn. Pojken kallades ”Stabor-Kalle”. Korna fingo gå och beta i närheten av Kanisberget. En dag då han vallade korna vid Kanisberget, fick han höra ett förfärligt buller som när man kör med en vagn. Han såg nu flera främmande människor. De liknade / lappar men voro klädda i röda kjolar. De hade med sig många kor och flera hundar, som skällde. I flera dagar såg han samma folk vid Kanisberget, men deras tal förstod han inte. Pojken talade om detta för sitt husbondfolk och bad, att han skulle få slippa att valla korna vid Kanisberget, därför att han var så rädd. Men husbonden blev vred och nekade honom det. Pojken var säker på, att folket, som han så var trollen, som bodde i Kanisberget. Men efter en tid upp- hörde han att se dem. Han undrade många gånger vad detta betydde, men han kunde inte finna någon förklaring på det. När ”Stabor-Kalle” blivit fullvuxen flyttade han till en by 8 mil från Älvsbyn. Byn heter Kittajauri. En dag var ”Stabor-Kalle” opp på ett berg, som heter Tjaravara och högg ved. Bäst han högg veden, fick han höra samma oväsen, som han förut hört / i Kanisberget. Nu så han samma folk, kor och hundar, som han sett, när han vallade korna i Kanisberget ”Stabor-Kalle” förstod nu, att trollfolket flyttat från från Kanisberget i Älvsbyn till Tjaravara i Jockmock och lämnat sitt guldberg att bearbetas av människor- na. – Nu har man börjat att bearbeta Kanisberget, men ännu har man inte funnit något guld eller silver åtminstone inte i nämndvärd grad. Brytningen pågår alltjämt, och folk tror, att det finns guld och silver i Kanisberget, och att det en gång skall komma människor- na till godo. En annan gubbe var en gång på Kanisberget och högg ved. Bäst han stod där och högg veden, fick han se en stor villa. Från villan kom en fin fru fram till gubben och bad honom komma in och / dricka en kopp kaffe. Gubben tyckte, att det skulle smaka bra och följde med frua. När han kom in i villan, såg han flera rum, som voro vackert möblerade. I ett av rummen stod ett färdigdukat kaffebord. Gubben såg flera vackra människor där. Nu började gubben bli rädd. Han förstod, att det inte stod rätt till. Han hade ju flera gånger förut varit till Kanisberget och huggit ved, men aldrig förr hade han sett nå- gon villa där. Gubben visste inte, huru han skulle bära sig åt för att komma därifrån. Men så kom han ihåg, att han hade hört, att det skulle vara bra om man läste någon psalmvers. Han började genast läsa en psalm, då försvann villan, och gubben stod ensam i skogen. Gubben förklarade händelsen så, att en en gång skall gårdar byggas där, och folk skall bosätta sig på Kanisberget.
1925
Läs sägen →