Transkriberad uppteckning
Ollans Margit berättar om hur och var man byggde fjöse, om kläder förr, fäbodar, spinning, nöjen osv. På slutet sjunger hon visor.
Fler sägner från Dalarna
Se alla i Dalarna »
Solleröns, Dalarna
Olika sagor och beskrivningar om vattenväsen, häxor, farsoter, tomtar, älvor, kloka, djur, ormar samt skogsväsen
Det skall hava hänt i Järna, Da- larne, inte så långt från kyrkan vid en skvalta, som där fanns i någon ström för lång tid sedan. Bredvid skvaltan var en bro över strömmen. En gång, då en präst kom ridande på en häst över bron, fick han höra vacker musik nerifrån strömmen. Han stannade på bron och lyssnade samt tittade ner i strömmen för att se, om han såge någon. Strax nedom bron fick han då nere i strömmen se en liten man, spelande på en grön fiol. Prästen, som förstod, vem spelman- nen var, sade då till honom: "Du kan gärna upphöra med ditt spelande. Det lär väl inte hjälpa något ändå." Då slog strömkarlen sin fiol i bitar, satte händerna för ögonen och grät. När prästen såg detta, rördes han till medlidande, återtog sin dom och sade: "Ånej, gråt inte; kanske det hjälper något ändå." Då blev ström- karlen glad igen, plockade ihop bi- tarna av sin sönderslagna fiol, satte ihop den i hast och började åter spela. / Den underliga spelmannen. Det var strax före jul och snöigt och smällkallt. Anders, som hölls i Bosberget och kolade, hade just en söndags kväll lagt sig på laven inne i sin koja och vilade en stund, me- dan brasan brann i spisen. Bäst som han ligger där vaken, öppnas dörren och en gråskäggig gubbe kommer in, hållande i handen en blank mässingsfiol. Gubben sade ingenting, och Anders sade heller ingenting. Då de så en stund sett på varandra, gick mannen med mässingsfiolen ut igen, och strax där- på hörde Anders utifrån en kling- ande musik. Han steg då upp, stöt- te på brasan en smula samt gick ut för att höra, vart den underlige spelmannen tog vägen. Kommen ut till milan, hörde han då en fiolmusik, som klingade, så att det ekade och sjöng i skogen, samt avlägsnade sig mer och mer, tills den slutligen dog bort i fjärran. Givetvis var detta rätt besynner- ligt, då det var mörka kvällen, djup snö och smällkallt samt minst en mil till närmaste bygd. Dessut- om fanns på närmare håll ingen annan väg än möjligen någon tillfälligt uppkörd skogsväg. / Strömkarlen i kvarnen. En bonde från Sollerön for en gång till en skvaltkvarn nära Mång åns utlopp i Siljan för att mala. Han kom dit en kväll. Utom själva kvarnhuset fanns där även en s. k. kvarnstuga med öppen spis och jordgolv samt ett stall. När bonden ställt in hästen, satte han kvarnen i gång och slo på en säck, varefter han gick in i kvarnstu- gan och lade på en duktig brasa i spisen. Så tog han in en hop björk- vidjor, av vilka han skulle göra tjuder och länkar, medan säden maldes; samt började med detta arbete. Han hade just värmt en lång vidja i spisen och skulle barka den, men den var så lång, att han måste sticka dess ena ände ut genom ett litet hål på den lilla stugans bakvägg. Bäst han så höll på, fick han kän- na, att någon ryckte i den ände av vidjan, som stack ut genom väg- gen. Bonden ryckte igen sin vidja, men då han stack den ut genom hålet, ryckte det igen. Då detta upp- repats några gånger, beslöt bonden att driva litet med den, som tyck- tes vilja driva med honom. Och så hettade han upp den tjockaste ändan av vidjan, så att den var / nära att fatta eld samt stack den ut genom hålet med beräkning, att den andre skulle bränna sig, när han tog i. Det nappade igen och skrek också "aj!" Och strax kom en under- lig gubbe in, tog bonden i famn, och satte honom på brasan. Och det brann och fräste om bonden, som alltsam- manns vore bara tjärved, och ändå brände han sig inte. Men nu sprang bonden upp, tog den andre och satte honom på brasan. Då slock- nade brasan, och det blev kol svart i spisen. Därpå försvann den un- derlige främlingen genom dörren. Kort därpå tände bonden ett stickbloss och gick ut för att se ef- ter kvarnen och fick då se, att den stannat. Han lutade sig då ner un- der mjöllaven för att se ner till vat- tenhjulet, om där kunde vara något fel. Då fick han därnere se sam- me underlige gubbe, som han nyss varit i delo med, sittande på vat- tenhjulets skovlor och stödjande föt- terna mot väggen, så att detta inte kunde gå. Då förstod bonden, att det måtte vara strömkarlen. För att e- mellertid försöka få honom däri- från släppte bonden eldkol av sitt stickbloss ned på honom. Han för- svann också, och kvarnen började gå igen. / Då slog bonden på en ny säck och gick in i kvarnstugan för att fortsätta arbetet med sina vidjor. När han varit inne en stund, började han emellertid höra, hur för- färligt det bultade och bullrade ute i kvarnen. Han tände åter sitt stick- bloss och gick ut för att se, hur det var fatt. Och nu fick han se ström- karlen stå inne i kvarnhuset, där han gång på gång kastade kvarnste- nen upp mot taket och lät den falla med en duns i golvet. Men nu tyckte bonden, att det började bli kusligt, och så sade han: "Nu far jag hem, du få mala bäst du vill." Och därmed for han från säckar och allt. Nästa morgon, då det blivit ljust, for han åter till kvarnen för att försö- ka få mälden färdig och ta hem sitt. -- Då fann han alla säckarna stående i kvarnen och allt deras innehåll malt till finaste mjöl samt fick nu ta sitt och fara hem utan vidare äventyr. Trollhornet. Det var en midsommarnatt. En ung man låg hos sin käresta. En gång på natten fick han se en hop människor / komma in, alla försedda med kvastar. Han låtsades sova, och alla trodde, att han sov; så trodde även hans kä- resta. Men han sov inte utan bå- de såg och hörde. Hans käresta steg försiktigt upp. Och nu fick han se, hur hon från ett göm- ställe tog fram ett horn, innehållande en viss smörja, "trollsmörja", varmed hon och alla de andra smorde sig och sina kvastar, varefter hon satte hor- net tillbaka på sin plats. Sedan mumlade de några otydliga ord, som han inte kunde uppfatta, satte sig på sina kvastar, och så bar det av för he- la sällskapet upp genom skorstenen. När ynglingen blivit ensam, gick han upp och tog fram trollhornet. Det lyste honom att göra några försök med den där trollsmörjan, som han för resten många gånger hört talas om utan att dock föru hava vetat, att hans tilltänkte hölls med något sådant trolltyg. Nu smorde han huggstabben, som stod vid spisen, och så kommenderade han: "Upp och ned!" Och huggstabben till att gå mel- lan golv och tak upp och ned som en sågram, tills ynglingen sade: "ptro!" Då blev den stilla. Sedan smorde ungersvennen sig själv, och så sade han: "Upp och ut under!" Och det bar iväg med honom upp / genom skorstenen, ut och under la- dan. Där under fann han en gammal sopkvast. Med den gick han ånyo in för att göra ännu ett försök. Han smorde sig och kvasten, satte sig på den senare och sade: "Upp och ut efter!" Och se, genast bar det av upp genom skorstenen och efter kärestan och de andra. Kapten Jonsson och strömkarlen. Det var utskrivning till krig. Uni- formerade militärer foro omking i by- arna och togo ut unga män till tjänst vid fronten. I en gård i Gesunda by, hörande till Sollerön, men liggande på fastlandet vid Siljans västra strand, träffade en sådan utskrivare två unga män, som voro ute på logen och tröskade. Utskrivaren ville ha den älds- te av dem ut i kriget. Men denne var rädd och börhade gråta. Då sade den yngste, som hette Daniel Jonsson: "Jag går väl ut jag då!" Och han fick gå i sin veke brors ställe. Efter någon tid kom han också hem ifrån kriget, och då var han kapten. En tid därefter red han en gång på sin häst från Gesunda och till Björka, en by, som ligger ne halv mil längre söderut. Just då han strax sö- / der om Gesunda skulle rida över Mångån, hörde han någon, som spe- lade och sjöng under bron: "Jag hoppas på att jag Guds nåd skall få." Härtill svarade kaptenen: "Ja, hoppas får du ock." Då slutade strömkarlen både spela och sjunga och kom upp på bron. Sedan höll han i svansen på hästen nästan hela vägen till Björka, tilldess kaptenen måste trösta honom med, att det kunde väl hända, att även hans hopp en gång skulle få sin lön. Då äntligen släppte han, så att kaptenen blev av med honom. Digerdöden. Digerdöden spreds i Siljanstrak- ten genom två underliga väsenden, en gosse och en fliucka, rött klädda. Gossen var försedd med en räfsa och flickan med en kvast. Där gos- sen räfsade, dogo de flesta, men någ- ra blevo kvar; men där flickan sopade, dogo alla. En söndagsmiddag, då folket kom ut ur kyrkan i Mora, stodo dessa väsenden utanför kyrkan, en på var sin sida om porten, med sin kvast och räfsa. Presten skall då hava sagt till dem: "Här måste ni få räfsa, men inte sopa." Detta medgivande skulle väl då gälla hela socknen, som / den tiden omfattade även Sollerön, vil- ken var kapell till Mora. Dessa två väsenden utövade sin verk- samhet på det sättet, att de gingo om- kring i bygden och narrade människor- na på ett eller annat sätt att ta dem i hand eller annars röra vid dem. Och om någon rörde vid dem, fick han en svart fläck i högra handen samt dog med solens nedgång samma dag. En dag voro några flickor på Soller- ön sysselsatta med att leka någon slags ringlek strax söder om S:t Laurentii kapell vid en vattensamling, som då li- kaväl som nu kallades "Bredlok", då en rödklädd flicka kom och ville leka till- sammans med dem. De intet ont anan- de flickorna läto henne så göra med den påföljd, att de alla dogo vid so- lens nedgång samma kväll. De två väsende- na lade även ned vackra smycken o. d. av guld och silver på vägar, stigar och gårdar. Och om någon rörde vid något av detta, blev följ- den enahanda, som om man rört vid väsendena själva, d. v. s. döden. Och många voro de, som genom dessa saker blevo dödens rov. På Sollerön grasserade döden så förfärligt, att de kvarblivande slut- ligen beslöt att fly. Detta tycks dock / icke ha varit alla, ty det säges, att ef- ter digerdödens framfart, det på ön varit "sju rökar kvar", d. v. s. sju går- dar, i vilka någon människa fun- nits. De andra stodo tomma. Och det säges, att i en gård en ärtgryta hängt på de s. k. "ringarna" vid spisen i sju åt, emedan allt gårdsfolket anting- en dött eller flytt. Hur många gårdar eller invånare det annars varit på ön i den tiden är ju inte gott att säga, men nu har ön sju stora byar och över två tusen invånare. Om den nämnda flykten finnes en intressant berättelse. Den skedde under anförande av en gudfruktig kvinna, som hette Malin. Man tänkte fly "över den tolvmila skogen till Värm- land." Skogsstigen, där de gingo fram, var beströdd med allehanda vackra smycken och saker, som frestade vandrarna. Men då de visste, att dessa saker voro di- gerdödens medel, så avstodo de. Men så påträffade Malin på sin väg ett vackert krucifix av guld. Och nu kun- de hon omöjligt motstå frestelsen att ta upp den käre Frälsarens bild. Följden blev att hon angreps och dog vid solens nedgång. Detta var på en plats i sko- gen ungefär en mil väster om Siljan. Där synas de för resten ha uppehål- lit sig i flera dagar. En stor sten där / bär ännu namnet "Malins kyrka", ty vid den stenen säges Malin ha haft sitt dagliga böneställe. Redan i min barndom såg jag denna "kyrka" och hörde sagan därom, då jag följde far till fäbodarna. Då funnas ock där innhuggna i en gammal fura tecknen ###, som sades vara överflyttade från ett ännu äldre träd. Vid stenen var då även nedgrävd en stolpe i jorden, på vilken satt en vindflöjel av trä med inskrift: "Malins kyrka 1881." På sidan åt fäbodstigen till satt ett gammalt ur med blytavla och med påskrift, att det var skänkt till Malins kyrka av trenne resande. Varje midsommar ha vallkullorna i Rossbergs fäbodar, som ligga inte så långt från "kyrkan", brukat gå dit och kläda stenen med blommor och grönt, och det nästan hittilldags. Så har denna sägen levat kvar bland folket och rent av varit älskad. Vilket öde de flyende gingo till mö- tes, eller om de någonsin kommo igen, därom förmäler sägnen ingenting. Det gamla sättet att bygga gårdar- na på Solleröns säges ock ha uppkom- mit genom denna digerdöd. De voro nämligen av gammalt alldeles kring- byggda. Uppfartsvägen ledde genom ett lider, där det fanns en port, som / kunde stängas. Detta var för att inte digerdöden skulle komma in. Ifall man dock det oaktat skulle få se nå- got misstänkt föremål inne på går- den, så säges man vid dörren haft en humlestång till hands att peta un- dan det med, så att man skulle slippa ta i det med händerna. Nisse och tomten. Storbondens drängar hade i två veckor hållit på tröskat råg, men än- då var det lika mycket i ladan. Det hörn, som de för dagen tröskat tomt, var nästa morgon åter fullt; och de misstänkte nog, att här var någon tom- te med i spelet. Så beslutade sig dräng- en Nisse för att ta reda på, hur det egentligen var fatt. En kväll, då det började bli lägg- dags, gömde sig Nisse bland rågen i ladan. Inom en kort stund öpp- nades dörren, och månen sken in över logen. Nisse såg sin matmot, bä- rande en kruka, som hon ställde ifrån sig i ladan. Sedan gick hon sin väg. Så snart Nisse tordes, kröp han fram, ställde dörren på glänt och undersökte i månljuset, vad krukan månde inne- hålla. Han fann, att den innehöll välling samt förstod, att den var avsedd till tomtemat. / Nu tog Nisse flera nävar fulla med agnar och rörde ner i vällingen, sat- te krukan på sin plats samt kröp till sitt gömställe för att invänta, vad som komma skulle. Väntan blev rätt lång. Men när Nisse hört kyrkklockan slå ett på natten, öppnades äntligen dörren, och Nisse kunde i månskenet se en liten gråskäggig man komma in, bärande en stor börda råg på ryg- gen. Flämtande lade han av sig bör- dan, i det han andfådd utbrast för sig själv: "Sju milar och sju skylar. Håh, hur jag bar!" Så satte han sig i mån- skenet och började äta ur krukan. Men snart började han hosta, harkla och spotta alldeles förskräckligt. Ag- narna hade fastnat honom i halsen. Omsider utbrast han förargad: "Nå, så ska jag min sann dra härifrån lika mycket, som jag dragit hit!" Och så tog han en stor rågbörda på ryggen och gick sin väg. Nisse gick också - och berättade för de andra drängarna sin upplevel- se i ladan. Och till veckans slut var ladan också tom. Lappen i skathamn. En Särnabonde hade en gång en / svårt sjuk ko. För att få någon bot för kon, beslöt han att besöka en klok och trollkunnig lapp, som var känd där i bygden. Sedan gumman lagt litet mat i ###, tog han den på ryggen och vandrade iväg. Det var långt till lappen, och först efter två dagars vandring kom han fram. Då han hälsade på lappen, svarade denne: "Åh, kommer Per hit å?" Per blev förvånad och fråga- de: "Hur kan du känna igen mig?" "Å, jag gjorde i går en vända till Särna; var även till din gård och såg, att din bästa ko var sjuk, men jag ställde, så att hon blev frisk igen," svarade lappen. Per undrade storligen, hur lappen kunnat fa- ra både fram och tillbaka på en dag, då detta för Per komme att ta fyra dagar. Med många tacksägelser skildes han emel- lertid från lappen och anträdde återfär- den. Då han kom hem, var kon frisk. Då Per berättat allt för sin gumma, såg hon förvånad ut. Men så utbrast hon: "Ah, ge mej si! Därför såg jag samma dag, du gick hemifrån, en ska- ta stå på stugan!" Älvorna. En gång, när en bondfamilj från Sollerön kom till fädbodstället Lövberg, fick den se en hop småfolk, dan- / sande i gräset i närheten av ett hus. Dessa människor undrade myc- ket, vad detta månde vara för en uppenbarelse att se människoliknan- de varelser, små som dockor, dansa om på den gröna marken. Men så lade de märke till, att en tycktes vara finare utstyrd än de andra och liksom syntes stå över hela hopen. Om en stund gick denna och ringde på en växande blåklocka, och strax försvann hela hopen. Nu gick ljus upp för bondfolket. De hade nämligen hört, att älvor- na brukade dansa i gräset, och att älvadrottningen brukade ringa på blåklockor. Björnkarlen. För länge sedan fanns på Sol- lerön en bonde, som hette Bengts Anders. Han hade sitt fäbodställe, Säxa, vid skogssjön Säxen. En gång, när han vistades i Säxa, höll han på med vedhuggning i sko- gen och hade sin tolvårige son "Järk" eller Erik med sig. Då kom en dag en björn och överföll Järks far. I stället för att bli rädd och rådlös, som de flesta tolvåringar skulle ha blivit, ru- sade pojken till, ryckte till sig kniven / ur sin faders slida och gav sig på björnen, som slagit omkull fadern och sedan stod och ramade på honom. Efter en kort men het strid lyckades pojken verkligen skära stru- pen av björnen, så att den omsider föll, och Järks far kom undan täm- ligen oskadad. Fem år senare, då Järk var sjut- ton år och växt upp till en stor, axel- bred och stark yngling, brukade han redan ströva i skogen för att jaga björn. En dag, då han var ute i sådant syfte, överraskade honom en björn vid ett tillfälle, då han inte hade bössan laddad. Att ladda en flint- låsbössa gick ju inte så kvickt, och Järk insåg, att här var inte tid därtill. I hast måste något göras. Järk kas- tade sig ner på kanten av myren, där han stod, och låtsades vara död. Just i samma stund kom björnen ut ur snåret intill. Då den fick se Järk, trodde den tydligen också, att det var en död. Ty björnen grävde en grop i myren och släpade ner Järk däri samt lade över honom den mossa, den ramat upp, tydligen i avsikt att, som björnar ofta bruka, spara köttet till en annan gång. Därefter gick björnen sin väg. Men Järk visste att begagna sig av nal- / les frånvaro. Järk kravlade sig upp ur gropen, så snart han tordes, tog av sig hatt och jacka och klädde där- med en lagom hög stubbe i närheten. Sedan laddade han sin bössa och göm- de sig på lagom avstånd. Efter någon väntan kom björnen. Den gick först till gropen men fann den tom. Snart fick den syn på den klädda stubben och, troende denna vara en männis- ka, gav sig björnen på den. Då avfy- rade Järk sitt välriktade skott, och nalle fick släppa livet till. Bengts Järk säges hava dödat icke mindre än femton björnar i sin tid samt av folkjet allmänt kallats "Björn- karlen." Sjörået. En bonde och hans gumma rodde en gång på Siljan å den s. k. Stamnäsfjär- den. När de kommit ett stycke utom Stamnäs, började de höra fiolmusik bakom båten. Och när de sågo efter, sågo de ett stycke från sin båt en gammal käring, skjutande framför sig en kälke, på vilken en gammal gubbe satt och spelade på en blå fiol. "Vad är det?" skrek bonden, och genast för- vandlades sjörået till ett par stora gäd- dor, som försvunno i djupet. / Lappflickan och gräddkärnan. Det var en gång en lappflicka, som gick i bondgårdarna och tiggde. I en gård satt just moran och kär- nade smör, då hon genom fönstret såg lappflickan komma gående åt gården till. Gumman skyndade sig då att ställa undan gräddkärnan, så att lappflickan inte skulle se denm när hon kom in, och tigga grädde eller smör av henne. När lappflickan kom in, sade hon emel- lertid ändå: "Låt mig få litet grädde av dig!" Därpå svarade moran: "Jag har ingen grädde nu." Då vände lapp- flickan sina steg mot dörren och gick, i det hon yttrade: "Jag vet, att du har, men du ska inte mer få än jag!" Och just som hon gick, stjälpte kärnan i sitt gömställe, och allt dess innehåll rann ut. Jätteormen. I en fäbod böjade vallflickorna lägg märke till, att en killing eller ett lamm för varje dag kom bort i skogen, utan att någon trots letan- de kunde finna dem. En dag frågade de jägaren Mickels-Daniel, om han en dag ville följa med i vall och gå efter hjorden med laddad bössa för / att möjligen få reda på hvem som nappade kreaturen. Denne var hågad, och så följde han med en dag. När de kommit ett stycke in i skogen fick Mickels-Danel se en jätteorm, stor som en timmerstock, bärande ett lamm i munnen. Daniel lade an och sköt, och kulan gick in genom det ena ögat och ut genom det andra. Ormen väste och rasade förskräckligt. Daniel tordes inte ge sig på den utan sköt ett andra skott och fick då äntligen bukt med ormen. Därpå drogo de över den en hög med ris och brände upp densamma. Geten i "solringen". En gumma gick en gång i skogen för att ta löv. När hon om kvällen gick hem, hörde hon en get bräka i skogen. Hon lockade på geten, men denna kom inte utan bara bräkte. Då gick gum- man åt det håll därifrån bräkandet hördes, och snart fann hon geten. Omkring en granbuske syntes i mar- ken med en käpp e. d. vara ritade tre stora ringar, den ena utanpå den andra, och innanför dessa ringar befann sig geten*. Där hade den ätit av all växtlighet, så att marken var alldeles svart; och så hade geten svultit, så att *inte bunden utan lös. / den var "bara skinn och ben." Den ha- de även en killing hos sig, men denne befann sig utanför ringen och var fet och vacker. Gumman gav geten bröd och försökte locka den ut ur ringen, men geten kunde tydligen inte komma ut. Gumman tog då geten i hornen och drog ut henne. Och just som geten passerade de ritade ringarna lät hon höra ett jämmerläte, och litet blod kom fram ur dess nos. Detta förklarade gumman så: Man brukar ju omkring ormar rita tre ring- ar motsols, vilket kallas solring, och så kan ormen inte komma ut ur den ringen. Och så hade väl trollen gjort med den här geten. Det berättas, att gumman för alltid fick både get och killing Skogsrået. En gång, då tre flickor gingo i skogen för att ploc- ka bär, trodde de sig höra koskällor och vallhjon. Omkring en halv timme senare sågo de en hop jättestora kor och underliga vallhjon. Flickorna gingo för att hälsa på dem, men då gåvo de ett un- derligt ljud ifrån sig och -- alltsammans för- svann. Därav förstod man, att det var skogsrån, som uppenbarat sig. And. Lundén, 47 år, Sollerön, Kopparbergs län, Dalarne. Alla sagorna berättats av gamla här på Sollerön, som är min födelsebygd. / Uppteckningen är gjord 1893 av And. Lundén, Sollerön, Dalarne. Nu avskriven och bättre stiliserad. Sagorna berättades av min mormor Karin Andersdotter, född å Sollerön år 1808 och död här 1900, samt av min farmor Margit Jönsdotter, född här år 1818 och död här 1904. De hade i sin ungdom hört dem berättas av gamla här på ön. And. Lundén Sollerön.
1925
Läs sägen →
Solleröns, Dalarna
Intervju med Margit Ollans (f. 1886)
Margit Ollans är född 1886. Intervjun är gjord på på Sollerön i juli år 1970. Stig Björklund intervjuar och Thorsten Ordéus sköter inspelningsapparaten.
1970
Läs sägen →