Transkriberad uppteckning

Vid klockstapeln hade min farbror sett den Onde. Det var månsken en kväll, som han gick förbi kyrkan. De voro flera stycken i sällskap och kom från en danstillställning. Då fick han se en stor hund, som satt vid klockstapeln. Farbror ville inte tala om det för de andra. Sådant skulle man hålla tyst med till dagen därpå. Och gick inte an att tala om det med detsamma, för då blev man sjuk. Men nästa gång han träffade dem, frågade han, om de hade sett något konstigt vid kyrkan men det hade de inte sett. Det var bara farbror, som såg det. Andra hade sett den hunden mellan kyrkogårdarna. Det var den Onde, som skulle vakta de sina. De flesta fruntimmer var rädda för att gå förbi kyrkan om natten, för de var rädda för, att de skulle få se något sådant farligt där. Och det trodde det stora flertal, att han höll till vid kyrkogården. Så skulle man få se honom, så skulle det vara där. Di sa, att den som kunde stämma blod, hade försvurit sig åt djävulen. Och alla som kunde trolla och hade sådana konster för sig, hade gått i förbund med honom. Namn på djävulen: Djävulen, den elake, den onde, hin onde, hin. Di sa allt att han var med, när barn skulle födas men hur det var med det, kan jag inte säga.