Transkriberad uppteckning

Ja, i Gränna körka, där har di en kalk, som ä tagen från ett berg. De va en dräng ifrå Vretaholm, som va ute å körde timmer en vinter. Å när han körde, så hörde han en gång, att de sa: »Hu, de ä så kållt!» — »Fryser du», sa drängen, han va inte buskablyger han. »Du ska få låna mina vanta». Å han kasta ifrå sej vanta. Sen om julen så tyckte han, att han skulle si ätter, va de va för nåt i berget. Å då kom di ut å bjö'en dricka ur en kalk. Men han to å kasta't bakom sej över hästlända, så skinnet de vart svett där. Å sen så re han iväg i sporrstreck, å trolla ätter. Å då hörde han, hur di ropte på Enfotingen. Han skulle la vara värst te löpa, han. Men så va de en röst, som skrek: »Vanta, vanta, vantavän! Ri inte vägen den håle, utan åckern den kråle!»* Å då re han över åckern, å där kunne inte trolla följa ätter, för si den va körsärjader. Å så kom han fram te körka, å då börjte klockera å ringa, å då hadde inte trolla nån makt länger. Å den kalken, som han hadde mä sej, den finns i Gränna körka än ida.