Transkriberad uppteckning

Numera ser en sällan en luffare, men bevare oss, så många de var förr! När de kom och ville ha husrum, frågade de bara efter klubban, och så fick de gå till den som hade den. Han hade inte rätt att vägra dem husrum. Kom det en luffare till, så fick han gå till nästa gård och övernatta och få ett mål mat. På gårdarna kring Oppeby prästgård fanns klubban kvar länge och vid Västhy fanns den åtminstone till 1918. Jag var där en gång med ett lass mjöl, och jag minns så väl, hur arg hon var på klubban, fröken Ankarberg, som hade handelsbod där. Hon gav sig inte, förrän klubban kom bort, för så länge den fanns, var hon tvungen att ta emot luffare, hur de än såg ut. Men luffarklubban, byklubban som den också kallades, var bra att ha, tack vare den vart det en rättvis uppdelning mellan alla i en by.