KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Kisa, Östergötland

Sägner om kyrkbyggen

Transkriberad uppteckning

När Södra Vi kyrka skulle byggas, spändes ett par tvillingoxar för en syllstock. Stutarna motades iväg, och slutligen stannade de i ett videsnår. Efter snåret fick kyrkan och socknen: namn.

Socken Kisa
Landskap Östergötland
Härad Kinda hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Sägner om kyrkbyggen

Fler sägner från Östergötland

Se alla i Östergötland »
Kisa, Östergötland

En vaggvisa

Det var en gång en kvinna som inte själv hade fått något barn. Så hände det sig en gång att hon tog en nyfödd fölunge på sitt knä och vyssade den under det hon sade: "Vyssa lilla långskanka, Långa ben har du. Får du leva länge så blir du lik far din. Far din och mor din syster och bror din Långbenta äro de hela din släkt."

1932 Läs sägen →
Kisa, Östergötland

Liljekonvaljesöndagen

Liljekonvaljesöndagen var tradition i min fars barndom, efter vad jag tror mycket längre tillbaka i tiden ändå. I Lönsbo äng låg en gammal loge som tillhörde Åby säteri men som senare skänktes till Väsby. Det var där som ungdomen höll till, ända tills den nya logen vid Forshult var färdig på 1880-talet. Redan på lördagen började de första blomplockarna komma. De lövade logen och gjorde den så fin som möjligt, och så dansade de på natten. På söndagen kom de långväga gästerna längs alla vägar och skogsstigar. I Södra Vi och Djursdala finns många kvar som har varit med och rott över Juttern till Lönsbo äng. Alla plockade liljekonvaljer och dansade, och trevligare dag kunde ingen ha. Men riskerna var för stora, när rökningen började bli vanlig. Annars kanske liljekonvaljesöndagen ännu hade existerat.

1943 Läs sägen →
Kisa, Östergötland

Klubban som gav luffaren mat och husrum

När en luffare ber om nattlogi i någon av de sju gårdarna i Fröåsa by i Kisa, blir han visad till den som har klubban. Han hämtar den och lämnar in den till den bonde som står i tur att ta emot främmande, och så är husrummet tryggat för den gången. Tack vare klubban var det möjligt att få en rättvis fördelning av luffarna på den tiden, då det kunde komma ända till sju av den sorten på en enda kväll. Nu betyder det inte mycket vem som tar emot dem. På hela den senaste vintern hade vi inte mer än två luffare, men klubban används likaväl än i dag liksom för flera mansåldrar sedan. Den som vi nu har är inte så gammal, bara från tiden omkring 1890. Den gamla var utnött, och det blev tvång att göra en ny. Att vi hade luffarklubba här, kunde vara rätt besvärligt många gånger Om en luffare sökte logi, t.ex. i Vimmerby eller Södra Vi, brukade de alltid skicka honom vidare till Fröåsa. — Gå till Fröåsa, lät det. Det är en klubby, så där måste de ge er husrum.

1941 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR