Transkriberad uppteckning

De va en riker gästgivare, å han hadde e flicka. Å så va de en torparepöjk, som bruka gå vall mä krittera. Å flicka ho to sej te å följa mä pöjken i skogen. Å di vart riktit goa vänner. Å en gång så gjorde flicka en ring utå en rot å ga pöjken, å den to han å stoppa i byxeficka. »Va ska ja kunna göra dej för gött», sa han te flicka, »du som ä så snäller mot mej?» Men gästgivarn han tyckte inte om, att flicka hölls mä pöjken jämt, utan han sa te torparn, pöjkens far: »Du får skicka i väg mä pöjken din, å ja ska hjälpa dej, så han kommer ut på sjön». Å de va sjöhamn där, så pöjken han skickades ut på sjön. Men de gick framåt för'n, så ätter nåra år så hadde han eget fartyg. Å så kom han tebaks en gång å skulle ta in där på gästgivaregårn. Men di sa, att di hadde inte plass, för di höll på mä å rusta te bröllops. Si, de va dotra, som skulle gifta sej mä prästen där. Men hur de va, så stanna han, å på kvällen så satt han å prata mä prästen. »De ä konstit», sa han, »att inte prästera ä goa te läsa en bruvigsel utan hannboka», sa han. Men prästen han mente på, att de kunne han. Då to sjöman opp en dukatrulle å la på bordet. »Vi slår va om de här», sa han. »Men då skulle de la va e flicka mä», tyckte prästen. Då fick flicka komma in. »Å så skulle de la va(ra) en ring mä», sa prästen. Då to sjöman opp den där rotringen, han hadde fått utå flicka, å då kände ho igen honom förståss. Å sen läste prästen bruvigsla för dom. »Å nu ä gullet mitt», sa han å to te sej pänga. »Men nu ä också flicka mi», sa sjöman. Å då va di vigda förståss.