Tysslinge, Närke
"Store Pelle och lille Pelle" eller "Snålheten bedrager ofta visheten"
I samma by bodde två bönder, en rik och en fattig; och som båda hette Pelle, så kallades den rike för Store Pelle och den fattige för Lille Pelle. Såsom de voro lika till namnet så voro de äfven till utseendet, ehuru alldeles icke till sinnet; ty Store Pelle var egennyttig och snål, men Lille Pelle hjelpsam och frikostig, och hade han en styfver delte han den gerna med sig åt andra så långt det räckte. Store Pelle hade fyra hästar, men Lille Pelle blott en enda, och den var ändå gammal och utsliten. Emedlertid bad Store Pelle som oftast att få låna Lille Pelles häst, när han hade några strängare körslor, och det fick han också; men hände det någon gång att Lille Pelle fick låna de fyra springarne var det alltid på Söndagarne, då han ej kunde använda dem till annat än lättskjutsar. Vid sådane tillfällen brukade han ropa öfverljudt: "Hopp, hopp, alla mina fem hästar!" Detta förtröt Store Pelle, som var ytterligt afvundsjuk och fruktade att kyrkofolket skulle kunna tro det Lille Pelle hade flera hästar än han. Han beslöt derföre att göra ett slut på Lille Pelles öfvermod, som han tyckte det vara, och nästa gång han hade dennes gamla häst till låns, körde han honom så hårdt att han stupade. Lille Pelle blef naturligtvis mycket ledsen häröfver och begärde ersättning för hästen; men Store Pelle förklarade att han alldeles icke ville gif va så mycket som en bankovitten en gång. "Du kan ju sälja huden så får du väl något för den." — Ja det var väl intet annat råd; och så tog Lille Pelle af huden och begaf sig på väg till staden. Det var lång väg dit, hvarföre han måste låna hus om natten i en bondgård. Bonden sjelf var ej hemma och gumman ville ej gif va honom herberge, men huru det var så skulle han dock få ligga på tarren hos drängen, och der började han snart att snarka så att hela huset ruskade. Nu trodde drängen naturligtvis att han sof och steg derpå ned, och gumman började bulla opp för honom på bästa sätt med smör och bröd, öl och brännvin, och den allra finaste ostkaka. Men man sofver inte alltid fast man snarkar, säger ordspråket och Lille Pelle såg nog allt hvad som tilldrog sig i stugan, huru drängen åt och smorde sig, samt att han rigtigt tackade gumman för välfägnaden. Hvad som blef öfver af trakteringen satte gumman in i skåpet, och det var just nätt och jemnt hon hann undanrödja alla sporen efter kalaset innan bonden sjelf, som varit ute på långresa, steg in i stugan. Det var tidigt på ottan. "God morgon Mor", sade han, "har du något att ge mig till lifs, ty jag är både hungrig och frusen?" Nej det hade hon inte. Det hade kommit en främmande, som fått låna hus och han hade gjort godt skäl för sig, mente hon, ehuru Lille Pelle ej fått så mycket af henne som en brödbit en gång. Det var nu i alla fall så långt lidet på morgonen att far gerna kunde berga sig till frukosten. Åh ja det kunde han, och så lade han sig att sofva. När tiden var inne att stiga upp, helsade Lille Pelle god morgon och tackade för godt qvarter. Bonden bad honom ej gå ut fastande, ty som det var på våren, så kunde göken dåra honom. Mor hade väl intet annat än litet kall potatis, men ville främmanden hålla till godo, så var det honom väl undt. Lille Pelle tackade, men innan han satte sig till bords drog han säcken till sig. Bonden frågade hvad han hade i den. "En spirtus", svarade Lille Pelle. "Åh nej, en spirtus." Sådane hade bonden visserligen hört omtalas, men aldrig kunde han tro att han skulle komma någon så nära. "Hvad kan han för något ?" sporde han vidare. "Jo han kan mycket han", och dermed lutade Lille Pelle sig ner och lade örat till säcken: "Han säger att Mor har smör och ost i skåpet." — "Åh, nej, säger han det?" — "Mor, du lär ha ost och smör i skåpet", ropade bonden. Ta gumman måste nu fram dermed. — "Nu skulle det allt vara godt att få sig en sup", sade bonden, "men bränvin har ej funnits i huset sedan Jul." Lille Pelle lutade sig åter ned. "Spirtus säger att Mor har både bränvin och öl i skåpet." — Och så måste hon fram dermed. Bonden blef mycket glad häröfver, och mente att en sådan der spirtus var en ovärderlig tingest, men Lille Pelle lutade sig ned ännu en gång. "Spirtus säger att Mor också har ostkaka i skåpet." Och så kom äfven den på bordet. Nu började gumman att blifva orolig, ty hon tyckfe att den der spirtus visste väl mycket, och ville ej att han skulle lemna far flera upplysningar, men bonden prisade honom, ty han trodde att det var spirtus som sjelf skaffade in alla dessa saker i skåpet, och ville nödvändigt köpa honom. "Nej han var ej till salu och kunde ej betalas med penningar." Bonden var dock enträgen och fastän Lille Pelle var nödbjuden så gaf han med sig till slut och sålde honom för en skäppa silfverpenningar. Bonden fick nu hästhuden och Lille Pelle öste silfverpenningarne i säcken, tog af sked och gick ut. Men gumman följde honom ut i förstugan. "Hör du jag tycker inte om den der spirtusen jag." — "Kan väl tro det", svarade Lille Pelle. "Talar han om allting?" — "Ja väl det, och mer ändå." — "Ja men det är inte alltid bra det." — "Åh nenej, det kan väl så vara." — "Kan du intet få honom att tiga med somt?" "Åh jo." "Nå käre laga då att han gör det." — "Får jag silfkappen, som står i skåpet, så skall han nog tiga med somt?" — Och annat också?" — "Och annat också, det förstår sig, med allt hvad du vill ha tyst." — "Tack då!" — Och så fick Lille Pelle silfkappen, bjöd gumman farväl och gick. -
När han kom i gårdsgrinden mötte han drängen. "Är det sanning att vår far köpt eder spirtus?" — "Jo det var nog så." — "Talar han om allting?" — "Ja väl det, och mera ändå." —"Men det är inte så bra det." — "Åh nenej sådant kan nog hända." — "Kan ni inte få honom att tiga med somt?" — "Åh jo." — "Nå käre laga då att han gör det." — "Får jag silfverklockan din", sade Lille Pelle, som såg att drängen hade en äkta Wardare, "så skall han nog tiga med allt hvad du vill ha tyst?" — "Heder och tack!" Och så fick Lille Pelle drängens präktiga Wardare och fortsatte helt belåten sin hemvandring, fastän den börda han' nu bar var vida tyngre än hästhuden.
När han kom i bygatan, mötte han Store Pelle, och då denne såg att Lille Pelle ännu bar sin säck på ryggen sade han: "Nå fick du inte sälja hästhuden?" — "Fick inte jag sälja hästhuden? Jo det skall du tro, det var ett sådant ref i staden efter hästhudar, så aldrig i mitt lif har jag sett maken." — "Nå huru mycket fick du för den då?" — "En skäppa silfverpenningar." — "Hvad för slag; en hel skäppa silfverpenningar?" — "Ja visst ja, och så en silfkappe." — "Och en silfkappe?" — "Ja visst ja, och en äkta Wardare." — "Och en äkta Wardare?" — Store Pelle kunde knappast tro sina öron, och intet en gång sina ögon, ehuru Lille Pelle visade honom hvad han fått. Men brådt om fick han i alla fall, skyndade hem och slagtade alla sina fyra präktiga hästar, tog hudarne af dem och begaf sig på väg till staden.
Då det led till qvällen kom han händelsevis till samma bondgård, der Lille Pelle gjort så god handel, steg in och bad att få låna hus öfver natten. Bonden var ensam inne i stugan, och när Store Pelle steg fram emot spiseln, och sade att han ämnade sig till staden med hästhudar, kom han emot honom, och trodde att det var Lille Pelle, ty som sagdt var fanns det en stor likhet dem emellan. "Ja så är du nu här igen din bedragare", röt bonden, fick sig en käpp, och bank, bank, small det på ryggtaflan. Så kom gumman in. "Ja så", sade hon, är du här din lurifax? Hvar har du min silfkappe du?" och krafs, krafs, klöste hon honom i ansigtet. Bäst det var kom också drängen in. "Ja så, är du här igen din erkeskojare? Hvar har du min Wardare?" och rusk, rusk i lufven på honom; så att Store Pelle var nästan liflös när de släpade ut honom. Men hur det var, så qvicknade han vid igen, och så mörbultad och eländig han än var, fortsatte han dock vägen till staden i hopp om den stora betalning han der skulle få för sina hudar. Men han blef bedragen i sin förväntan. Der var en så stark tillförsel att han måste sälja dem under halfva värdet, och ändock vara glad att han blef utaf med dem.
Bedröfvad och öm i alla leder af den rikeliga välfägnaden i bondgården vände han om hem, men som han ej kunde gå långa vägar i taget drog hemvandringen ut 3 hela dagar, och han kom ej till byn förr än på söndagsmorgonen. Att han nu var alldeles förtvifladt ursinnig på grannen kan man väl veta och hämnas skulle han, det var gifvet. Han gick derföre genaste vägen till Lille Pelles stuga, fick fatt uti honom och stoppade honom i samma säck hvari han burit sina hästhudar; och nu skulle Lille Pelle i sjön och dränkas. För att komma till sjön skulle han dock gå förbi kyrkan, och då han hörde att gudstjensten derinne var börjad och folket sjöng på predikstolsversen, kom han att tänka det han väl ej var på så alldeles rätt väg, och, fastän Lille Pelle i allt fall skulle dränkas, tyckte han dock att han borde gå in och lätta sitt samvete. Han stälde derföre säcken vid kyrkogårdsgrinden och steg in i kyrkan.
Utanför kyrkogrinden satt emedlertid Lille Pelle hopkrupen i säcken och tänkte på sitt öde, men bäst han satt der fick han höra någon som ropade: "Hå! Hå!" och som det var ett litet hål i säcken tittade han ut och såg en gammal gubbe som motade några feta oxar. "Håh håh ja ja!" suckade Lille Pelle, "att jag som är så ung nu skall till himmelriket, och ni som är så gammal skall gå qvar här på jorden och träla." Gubben lyssnade och då han hörde att det var en menniska i säcken, frågade han förundrad: "Hvad vill det säga? Skall du till himmelriket du?" — "Ja men skall jag så", svarade Lille Pelle. "Ack huru skall jag komma dit?" suckade gubben. "Vill ni verkligen komma till himmelen?" — "Ja visst vill jag det, men det kan väl ej ske förr, än stunden är kommen." — "Åh ingenting är lättare, jag skall dit nu straxt, men" — tillade han — "som jag ännu har litet ogjordt härnere, så kunde jag väl vänta en tid och skicka eder i mitt ställe." — "Ja det vore för väl det, men huru skulle det gå till?" "Jo", svarade Lille Pelle, "knyt du bara upp säcken, så skall jag knyta in dig i mitt ställe." Gubben tackade för tillbudet, öppnade säcken, och Lille Pelle stoppade nu in gubben och knöt väl igen om honom. Sedan motade han hem de feta oxarne till byn, satte in dem i fähus och lador, och hade så när ej fått plats för dem.
Emedlertid kom Store Pelle ut ur kyrkan, och hade presten predikat så vackert att han nära nog beslutat att släppa ut Lille Pelle igen, men ryggen var så mörbultad, hårfästet så ömt och ansigtet värkte så hårdt att innan han kom i vapenhuset, hade han glömt allt hvad presten sagt, tog derföre säcken på ryggen och kastade den i sjön. Derpå vände han åter hem.
Frampå aftonen gick han ut på bygatan, men nu må tro blef han rigtigt förfärad, ty der mötte han Lille Pelle, som motade sina oxar till brunnen. "Är det verkligen du?" sporde han. "Ja visst är det jag", svarade Lille Pelle, "och tack skall du ha för hjelpen!" "Hvad menar du för en hjelp?" — "Jo att du kastade mig i sjön." — "Att jag kastade dig i sjön — var det någon hjelp det?" — "Ja för all del; eljest hade jag aldrig kommit om alla dessa feta och vackra oxarne. För ser du där nere på sjöbotten var så många 'fäkritter' att aldrig har jag sett dess make, fast jag ej kunde få flera med mig den här gången. Men i morgon", tillade han, "skall jag dit igen och taga hustru min och pojken med mig, och då kanske jag kan få hem resten." Store Pelle vart nu alldeles grufveligt förundrad, och snål, som han var, tänkte han genast att han sjelf och ingen annan borde hafva de der oxarne. "Ja men är detta verkligen sanning?" — "Ja visst är det så, du ser ju sjelf; och att jag kommer från sjöbotten måtte väl ingen veta bättre än du." Nu tänkte Store Pelle som så: Skall jag få något med af de der sköna kreaturen, så får jag allt skynda mig, ty dröjer jag tills i morgon går Lille Pelle mig i förväg; och får han dem, blifver han mycket rikare än jag. Nej bäst är att jag genast begifver mig utaf. Dermed sprang han hem, tog hustrun och sitt enda barn med sig, och så bar det af till sjön och ned åt botten. Sedan hördes de aldrig af, och det gick nog med Store Pelle som med så många andra, att det ej var svårt att komma till sjöbotten, men att det icke hade sig så lätt att komma upp igen; och sålunda fick hans afvundsjuka och snålhet sin förtjenta lön.
Lille Pelle blef emedlertid mycket rik när han sålt de feta oxarne och ingen bonde i byn stod sig bättre än han, men lika gifmild och hjelpsam som han varit förut blef han allt framgent; ty han glömde ej hvad han lärt af Store Pelles öde att snålheten ofta bedrager visheten.
