Transkriberad uppteckning

Bland allmogen i alla landsändar är det en allmänt gängse tro att skarprättaren eller mästermannen, som han vanligen kallas, är berättigad till Assessors namn, heder och värdighet, så snart han ordentligt och väl till riksens gagn och nytta afhuggit Femtio (50) hufvuden. I allmänna lagen, som dock uttryckligen säger att hans embete ej må för nesligt hållas och förbjuder att utesluta honom och hans familj från societetslif vet, finnes visserligen ingenting härom; men som mycket kann vara både rätt och sannt, fastän det ej står i lagboken, så torde det väl vara så med detta också. Hvarföre denna heder förun- nats det "ärliga yrket" derom skall denna trovärdiga saga lemna ojäfviga upplysningar. Under Kung Karls tid — somlige säga Konung Karl XIIS, men det torde väl hafva varit Karl IXS — skulle det blifva en stor af rättning ner i Östgötalandet, och emedan det var idel förnämt folk och rigtiga storgubbar, som skulle aflifvas, så reste konungen sjelf dit för att se att allt gick som sig borde. Skarprättaren i Stockholm erhöll förtroendet att verkställa straffet, och begaf sig också på väg, men som mästermannen den tiden hade föga mera anseende än hans dräng den s.k. rackaren nu för tiden, så bestods honom ingen skjuts, utan han fick knalla och gå hela vägen. För att komma till Östergötland, skulle han vandra öfver Kolmorden, der det alltid är fullt med röfvare, ehuru det är med dem som med skogsrån, jättar och troll, att de just icke ofta synas till nu för tiden. När det så led emot qvällen satte han sig på vägkanten för att tevila efter marschen. Icke långt från vägen såg han emellan träden en blå rök uppstiga ur jorden, och nyfiken att veta hvad detta kunde betyda gick han till stället, der en lucka, som var så väl övertäckt med torf, att den ej kunde upptäckas, snart lyftades och en gammal käring stack fram sitt sotiga tryne. När hon fick se mannen, som stod och så uppmärksamt betraktade stället sade hon: "Hvad tänker du på karl, skynda dig genast bort såvida lifvet är dig kärt, ty röfvarena komma snart hem, och få de se dig så lär du aldrig höra gök mer." Detta var en uppmaning, som man intet gerna hör mer än en gång, och mästermannen vände derföre om samma väg som han kommit, fastän han visst icke var af de buskablyga. Men som han var en mycket klok karl, rispade han med bilan i träden, så att han en annan gång skulle kunna få rätt på stället, ty fast han nu skulle i färd med Grefvar och Baroner och andra höga herrar, så kände han dock en brinnande lust att få göra bekantskap med dessa röfvare, och undersöka huru fasta deras hufvuden suto. När han nu fullgjort sitt uppdrag ner i Östgötalandet, och huggit af hufvuden så att armen så när gått utaf, gick han inför konungen för att få. sin lön, och den fick han också. Nu berättade han sitt äfventyr i skogen och konungen, som var en rask och modig herre, beslöt att sjelf straffa våldsverkarne. Mästermannen skulle få följa med och visa vägen, och som denne var en handfast och stark karl, tyckte konungen att han ej kunde behöfva någon mera till hjelp. Förklädda till tiggare begåfvo de sig på väg, och då de kommit så långt att de sågo mästermannens märken i träden, satte de sig på vägkanten. När det började skymma, kommo röfvarena 12 till antalet smygande utmed vägen. Framkomne till de begge förklädda tiggarena sporde den, som tycktes vara anföraren, hvad de ville. Mästermannen svarade att de voro ett par fattiga stackare, som voro utan herberge, och uppgifna af hunger och trötthet satt sig att tevila på vägkanten. Ja så, men det kunde ej hjälpa dem, de skulle genast dö. "Nådige Herre", sade Mästermannen, med den allra ömkeligaste ton i verlden, "intet är det något nöje att lefva, intet. Men nog skulle det vara roligt att en gång i lifvet få äta sig rigtigt mätt, om det så också vore mitt sista mål." Röfvaren skrattade häråt. Den välfägnaden kunde han då bestå dem, och de vore i alla fall icke de första, som han gifvit bröd till döddagar, sade han, och så fingo de följa med till röfvarekulan, som var ett stort rum nere i jorden med ett långt bord i midten och bänkar rundt omkring. Den sotiga gumman stod vid spiseln, lagade mat och värmde glögg, som sedan iskänktes ur stora kyrkokalkar. De båda tiggarena stannade vid dörren, som var väl tillåst och förbommad. Sedan röfvarena slagit sig ner omkring bordet, ätit och druckit, fingo de båda tiggarena stiga fram och ett stort fat med kött och en pokal med brinnande glögg sattes framför hvardera af dem, med tillsägelse att de skulle skynda sig, ty lång måltidstimme kunde ej bestås dem. Framkomna till bordet fattade de genast de brinnande pokalerna, men i stället för att tömma deras innehåll slogo de detta i ögonen på röfvarena, som deraf bländades, och så grepo de till svärden, och i en hastig vändning blefvo alla tolf nedhuggna. I kulan fanns mycket guld och silfver och detta gaf konungen till tveskifte åt mästermannen och gumman, men han tyckte ändå icke att mästermannen fått nog belöning. "Begär hvad du vill", sade han, "och du skall få det." "Ja Mästermannen begärde att han skulle få en sådan titel att andra menniskor icke skulle sky honom. Ock så fick han Assessors karaktär, och det skulle alla hans efterträdare också få, så snart de afhuggit so hufvuden. Den nya Assessorn blef en svåra riker man, och röfvarenas skatter vållade ingen träta, ty sedan gumman tvättat sotet ur ansigtet, befanns hon vara hvarken gammal eller ful, och så blef hon fru Assessorska.