Askers, ingen
Ysätters Kajsa
Uti Askers och Lennäs socknars skogsbygd omtalas sedan flera mansåldrar ett troll Ysätters Kajsa, som enligt sägen flera gånger uppenbarat sig, än såsom en gammal skinntorr gumma, än såsom ett medelålders fint fruntimmer klädd efter nyaste modet, men vanligast såsom en ung förtjusande flicka, alltid väl klädd och med långt särdeles vackert hår. Den som hade mod att länge och med lugn betrakta henne märkte dock snart en ting, som hon förgäfves sökte att fullständigt dölja, och detta var den långa svansen. Vände hon ryggen till fick man se att denna var urholkad som ett baktråg, och då kunde hon ej dåra någon. Nu tros det att åskan ihjelslagit henne likasom så många andra af hennes kamrater, hvilka mer och mer förminskas, då hvarje gång åskan slår ner något troll dödas. Men i folkets minne lefver hon dock ännu, och en mängd sägner berättas om henne, hvaribland följande må anföras: En skicklig skytt, känd under namnet Bottorpa Lasse bad en gång en af sina grannar följa sig ut på tjäderjagt. Sent på qvällen gingo de ut åt skogen för att i god tid vara på post, och byggde sig en riskoja för natten. Under det de arbetade härmed hade de lagt ifrån sig bössorna och nu kom Kajsa i skepnaden af en fin mamsell, undersökte först Lasses gevär, luktade deri och sade: "bra! bra! bra !" Derpå tog hon kamratens, men, då hon luktat deruti, sade hon : "fy ! fy! fy !" och försvann. Följden häraf visade sig snart. Lasse sköt många tjädrar, men kamraten icke en enda. — Då Askers klockstapel brann på 175o talet säges Ysätters Kajsa hafva biträdt vid släckningen i det hon brukade sin långa svans, som svabb och dermed sökt hindra elden. När gnistorna flögo på kyrkotaket och spånen började fatta eld, var hon genast der, springande af och an på taket och qväfvande elden med slag af svansen. Sista gången man sett henne var vid ett "slottergänge" just i den äng hvaraf hon fått sitt namn. Detta var för några tiotal år sedan. Då slotterfolket, hvaribland många ännu lefva, höllo aftonward, kom talet på Ysätters Kajsa, och en öfvermodig bonddräng yttrade dervid, att han skulle ha god lust att taga ett nappatag med henne, och då skulle han nog gifva henne på pelsen, mente han. Nu hördes ett brak i gärdesgården bakom dem, och drängen erhöll af en osynlig hand två dugtiga örfilar, så att han bör jade spotta blod. Smöret på smörgåsen, som han hade i handen, förvandlades äfven till lefradt blod och nedgräf des; men drängen, som blef sjuk efter denna undfägnad, glömde aldrig Ysätters Kajsa, och hvarken han eller någon annan har sedan velat nappas med henne; ej heller har hon sedan uppenbarat sig.
