Transkriberad uppteckning
Då julen kom, skulle allt arbete både utomhus och i hushållet vara avslutat. Man klädde med vita lakan med fransar, som hängdes kring väggarna. Granen togs in dagen före julafton. Enligt min sagesman har man börjat med att ha julgran på 1860-talet. Man hade dessförinnan, och även sedan, julkronor av trä, överklädda med papper. Tidigt på julaftonen satte man ut julneken åt fåglarna och strödde halm på golvet, innan man åt. Halmen skulle ge en föreställning om Kristi krubba. "Maria hu datt ner i halmen å feck sin son". Vid nyår ströddes ny halm på den gamla. Av halm flätade man en julabock med tre ben. Klockan fem på julaftonen åt man middag. På julbordet dukades upp av allt det man lagat till dagarna före jul. Förutom det vanliga julbrödet, grovt och finare, hade man bakat grisar av vete och råg och tuppar av vete samt så kallade jularingar av vete. Barn och tjänare finge var och en sin julahög. Åt barnen hade man bakat särskilda små kakor. I julahögen ingick ett bröd av varje sort. Högst upp på julhögen skulle sitta en gås med pepparkorn till ögon. Enligt en meddelare endast på fars julhög. Om tjänarna gick till sina hem på julaftonen, finge de sin julkaka med sig. Knekten kom dagen före julafton och fick sin julekost. Han skulle ha en stor kaka bröd, fyra decimeter i diameter och rotebönderna brukade tävla om att få ge honom den största. Vidare skulle han ha sovel, korv och ett grenljus med tre grenar. Ljusen stöptes i kärnan. Även tiggare skulle ha en grov kaka, en fjärding av en finare kaka samt fläsk och lite korv. Även var det brukligt, att man gav varandra julklappar. De kastades in genom dörren på julaftonen eller hängdes upp i ett snöre. Ibland gav man nyårsgåvor på nyårsaftonen i stället för julklappar. — Brasan skulle brinna på julaftonen och barnen badas. Julmaten, grötfatet och så vidare fick stå framme på bordet över julnatten. Man trodde nämligen, att förfäderna och avlidna anhöriga kom till sina forna hem på julnatten, och att de åt av julmaten. "Ljusa skulle bränna julnatta da finge inte slöckas". Hos "Lelle Nilsa", berättade sagesmannen hade man blott tänt ett ljus. Då man sedan fann det liggande och tänt i båda ändar, trodde man att de döda anförvanterna ville ha två ljus, varför man också sedan tände två ljus. Då man på julaftonskvällen ätit, druckit och dansat, lade man sig i halmen på golvet. Man brukade köra ikapp från julottan. Den som kom sent hem från j ulottan fick sent bärgat. Den som kom först ansågs duktigast. Under juldagen fick man inget arbete utföra, och man fick inte gå till någon gård på besök. "Dä va å komma en julada", sade man föraktligt om dem, som vågade komma och hälsa på en juldag. Den som kom först till en gård på annandagen eller tredjedagen, var den första julagästen, och han skulle bjudas på fägnad, annars bar han ut jula. Ända till Trettondagen gällde den regeln, att man skulle undfägna alla som kom mer eller mindre tillfälligt till gården. Inte förrän efter nyår började julkalasen, och sedan höll de på hela januari. "Ska I ha julakalas så bettia", sade man, om någon bjöd mellan jul och nyår. På annandagens morgon gingo de unga omkring i gårdarna och ställde till rackartyg för vänner och bekanta. Inga gifta män vore med, det ansågs nämligen skamligt för andra än för de unga pojkarna att ha sådana upptåg för sig. Man brukade vara några stycken i sällskap, och man gav sig iväg vid 3-4-tiden på morgonen. Det vanligaste skämtet var att ta 'm6keb6llen' . Man samlade ihop all gödsel i ladugården och lade upp framför dörren så att ägaren sedan inte kom in i ladugården. Vidare hittade man på att till exempel lägga lövkärvar till suggan, att ge korna så mycket halm att de fullständigt bäddades ned i den, att binda en höna eller att stoppa upp ett kaninskinn och placera på något synligt ställe. Det hela var väl meningen som ett gott skämt, och man väntade att bli inbjuden av flickorna i gården och få fägnad. Det blev man också ibland, men enligt sagesmannen "ginge da i smyg å va laja ," så att man fick ta sig på att vakta môkebôllen, vakta ladugården, för att de inte skulle komma in och ställa till så mycket rackartyg. Vidare "red man Staffan" vid jul. Man red då till ett vattenställe och vattnade hästarna, ofta inte längre än till gårdsstället, grannens. Tjugondag Knut var det slut på julen. "Tjugondag Knut, då dansas jula ut", hette det: "Vi ska köra ut Knut", sade man och det gjorde man med att dricka brännvin och så vidare. Kyndelsmässan, en månad efter jul kallades Lella-jula.
