Transkriberad uppteckning

Det mesta utav höstarbetet skulle vara undangjort till Lusse. På Lussemorgon var de uppe i ottan och tröskade. Innan de gick ut vid tretiden fick de en sup och sedan var de ute och arbetade men sedan var de inne och åt flera gånger mer än vanligt för de brukade göra undan slakten till dess så att de liksom smaka av då. När de bärgade ”årvägen” så band de sista stråna i ”läktnecker”. Det brukade kvinnfolken vara styva till. Det hängde liksom fransar på sidan av de där neckerna. Dem gömde de till jul och utav dem skulle varenda ko ha med på julaftonen. Åt hästarna gjorde de också iordning litet särskilt. De brukade få havre med brännvin i. Om jul hade de alltid långhalm på golvet i mitt hem och den fick ligga över hela julen. Då använde de talgljus också annars lyste de sig med stickor och så lyste det bra ifrån de öppna spisarna. På julafton hade de också en brasa men den fick brinna ner utan att de rörde alls vid den och sedan kunde de spå i askan. De tog varsel i på det sättet också att de gick ut och tittade in igenom fönstret när de satt och åt vid julbordet och om det var någon som var utan huvud så skulle den dö innan nästa jul. All maten på julbordet fick stå kvar över natten och de åt utav den innan de for till julottekyrkan också. På bordet låg också en hög med bröd och den fick ligga kvar till tjugondagen. Det var ett bröd som de kallade julkorset och det åt de inte upp då heller utan det gömde de till såanden i sädesbingen och då delade de ut det till såkarlarna och hästarna fick väl litet med också. Det minns jag inte men jag minns att de talade om det. Men att de hade ett bröd på julbordet som såg ut som två S i kors det minns jag. När de hade varit till julottan så körde de hem så mycket de orkade för den som hann hem först skulle få nästa skörd först. Sedan de hade varit i kyrkan fick ingen gå bort på juldagen. På trettondagen klädde de ut sig och gick med ”den ljuse stjärna” och sjöng vid gårdarna. Överallt där de sjöng skulle de in och ha fägnad.