Transkriberad uppteckning

Vid Gasamora var en mycket elak och verlds-girig Bonde, som hette Rasmus. För att kunna vinna rätt mycket af denna verldens gods genom att arbeta natt och dag, söndag och hvardag, skulle han vänja sig af med att sofva: han härdade dermed verkligen ut halffjerde dygn, men så sof han också derefter tre dygn på rad. Han var så obarmhertig mot kräk, att, då hans hästar för lasset hade trampat öfver »silraipet» (drag-linan), tog han ej hästens ben inom det igen, utan låt kreaturet hela dagen draga så och skafva sönder sig ända in till bara benet. När Rasmus Gasamora dog, fick han alldrig heller någon ro i sin graf: han gick jemt och spökade. En natt tyckte hustrun att far åter var hemma och spökade: han låg tvärs öfver henne i sängen och suckade förfärligt. Hustrun frågade då: »Järst dä däu, Far?» — »Jå, jå», svarade spöket. — »Blaifst Tu Guds barn?» — »Naj, naj!» — »Hvart järst Tu da? frågade mor vidare; då spöket med rysliga suckar svarade: »Sväfvar, sväfvar!» och så »försvanst» det för den gången. (Han var liksom i skärs-elden, eller sväfvade fridlös liksom mellan himmel och jord.) L. O:n K.