Transkriberad uppteckning

Det var engång en fattig gosse, som gick från sina fattiga föräldrar ut i vida verlden för att »söka sig». I skogen mötte han en gammal ful kärring; dock helsade han höfligt på henne: »God dag!» — Kärringen sade tack; men tillade derefter: »På vägen här bättre fram får du se en Gubbe med röd mössa som rörer i en gryta; kasta knifven i grytan, så får du skatten. Men der-ibland finner du en ljus-stump —, och det är det dyrbaraste !» Gossen tackade »för underrättelsen» och gick vidare. Snart fick han i skogen se en gammal gråklädd Gubbe med röd mössa som stod och rörde i en gryta; kastade genast knifven i grytan såsom kärringen sagt, då Gubben genast flydde till skogs och försvann. Gossen såg då att grytan var full af oräkneliga skatter af silfver och guld och deribland äfven en ljus-stump; det allt han nu tog med sig och vandrade vidare. Långt om länge kom han till en stor stad. På värdshuset försökte han att sätta eld på ljus-stumpen. Genast stod samma Gubbe, han tagit skatten af, inför honom, tog af hatten med vördnad och sade: »Hvad befaller Hans Majt?» »Jag är hungrig», sade Gossen. På ögonblicket kom Gubben igen med allehanda rar mat, vin och läckerheter och satte det på bordet. Gossen satte sig ned, åt och drack, hvarunder Gubben stod vid dörren och sade slutligen: »När Ers Majestät behöfver min tjenst, så tänd bara eld på ljuset, så är jag genast till reds!» Nå, sedan gick gossen ut att bese slottet. I ett af slottsträdgårdens lusthus hörde han, sjelf osedd, en ung hof-herre tala med en ung skön jungfru: de satte ut tid att mötas, och en viss dörr skulle stå olåst till jungfruns, dvs. Princessans kammare. När gossen hört detta, gick han hem och tände ljus-stumpen. Genast var Gubben der och sade: »Hvad befaller Hans Majestät.» »Skaffa mig genast en grann guldstickad kläddning.» På ögonblicket fick han det. I mörkningen gick han nu till slottet, lurade sig in genom den minsta dörren, stängde till den samma och trädde in till Princessan, hos hvilken han sade sig vara en ung Prins. De tyckte snart rätt mycket om hvarandra och hon bad Prinsen (gossen) bara snart fria hos gamle Konungen. Dagen derpå var det en stor högtid på slottet; den förklädde Prinsen infann sig, och blef bland de andra förnäma gästerna qvarbjuden till middagen. Han talade väl för sig, friade verkligen till unga Princessan, fick ja och innan kort stod bröllopet. När han då i brudstolen tog upp vigselringen, tappade han ljus-stumpen på golfvet, då Gubben med röda mössan genast var till hands, nappade till sig ljus-stumpen och försvann; och i och med det samma föllo de granna kläderna af den förmente Prinsen, och den fattige tiggaregossen stod der i brudstolen jemte den sköna Princessan inför Konungens och hela hofvets ögon i sina gamla tiggar-trasor. Det blef en förskräcklig bestörtning, Konungen blef både hvit och grön i ansigtet af vrede, och den fattige syndaren blef genast af vakten släpad i fängelse och med det samma dömd att halshuggas. När då hans sista stund kom och vakten förde honom ut till af-rättsplatsen, såg han en gammal gubbe, som gick och körde ett vedlass. Han bad då vakten att få tala några ord med den gamle mannen: det var hans sista önskan här i verlden. Man tillät honom det. Genast spärrade han ögonen i gubben, som nyligen varit hans tjenare, nu en forbonde, ryckte till sig ljus-stumpen och fick eld på den. I en blink var åter den rätta troll-gubben med röda mössan inför honom och sade: »Hvad befaller Hans Majestät?» »En grann guldstickad klädning»; — det han ock fick på ögonblicket. Vakten stod helt förbluffad och ansåg allt samman för en syn; ty den usle missdådaren var försvunnen och en ståtlig Prins stod der ibland dem. Prinsen var naturligtvis fri, gick raka vägen upp till slottet, förklarade allt för trolleri af ondskefulla människor och sade att han var den rätte Prinsen. Princessan instämde fullkomligt i Prinsens påstående, och gamle Konungen, som på gamla dagar snart kände sig trött af regeringen, blef häraf aldeles öfvertygad; så att alla blefvo nöjda och lyckliga. Bröllopet firades nu med många dagars gästabud, och efter gamle konungens dagar, blef Prinsen konung efter honom i många, många lyckliga år. And. Söderdal, Rute (Skollärare i Alskog).