KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Sorsele, Lappland 1942

Om gökträdet

Transkriberad uppteckning

Om man kom till trädet där göken satt och hann springa omkring det, då skulle det bli lycka. Jag minns vi barn sprang och höll efter göken, men inte hann vi nån gång under trädet, och ingen lycka fick vi.

Socken Sorsele
Landskap Lappland
Härad Lycksele tg
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Uppsala (DFU)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Om gökträdet

Fler sägner från Lappland

Se alla i Lappland »
Sorsele, Lappland

Den trollkunnige Stor-Nila

Hä var en lapp som hette Stor-Nila — jag tror han hörde till Umbyns lappby — och prosten i Sorsele då han hette Nils Jan Sundelin, och Stor-Nila kom till honom och trussera (pockade) han skulle ha brännvin. "Nej", sa prosten, "jag har inget brännvin åt dej." Jo, han skulle ha brännvine! "Nej", sa prosten, "jag ger dej inget brännvin." Då sa Stor-Nila: "Ja gjort ska det vara för dej att utdela Herrans nattvard!" Och så kom det en stor högtid, och det var nattvardsgång, och prosten skulle utdela nattvarden. Och brödet gick, men då han tog bägarn så börja handen på att skaka, så han fick den inte åt mun på folk. Han blev aldrig bra nån gång. Men han var ju gammal också förstås. Stor-Nila var till apotekar Sahlmans i Lycksele, och frun hade retat honom, så han sa: "Nog ska du få lusa!" Och så var det en stor bjudning sen där hon var, och då kom en fru och stötte till henne och sa: "Se, där är löss!" Då var det på armarna, det krall löss på henne. Och nog tror jag det är sant. Mamma har talat om det, och hon påstod det var alldeles sanning — Och hon ömsa kläder, men det var samma öde. Då mamma var gift och bodde här, då kom samma lapp och ville låna hus en gång. Han hade börjat och fråga hos Forsvalls och så hos Nils Johan Strömgrens och hos farmor, men ingen ville hysa honom. Då kom han till mamma och sa: "Kan Anna Fjellner hysa mej?" — "Jo vore väl bedrövligt annars", sa hon, "nog ska du få lån hus." Då sa han: "Ja nog ska dina kräk bli bevarade, men vi få väl se hur det går för aren (de andra)!" Och björn han döda två kor för Forsvalls och klöste två, och för Strömgrens döda han en tjur och en kossa — men det var några år efter — och farmor hon miste en stor vacker kviga. Men inte ett får miste mamma.

1942 Läs sägen →
Sorsele, Lappland

Kär i en kvinna genom förgörning

Jo, en kvinna kan förgöra en karl, så han blir alldeles tokig efter henne. Och jag har själv varit med om det. Det ska jag tala om för fröken i förtroende. (Sitter tyst en stund och ser allvarligt ut genom fönstret.) Jag fick kaffe utav henne, och jag såg att hon la nånting i kaffet — men vad tänkte jag på det! Jag drack kaffet jag. Men sen blev jag alldeles tokig efter henne. Ja, jag älska'na utav rent hjärta! Och jag ville gifta mej med henne. Men då upptäckte jag att hon var otrogen. Och jag ville inte bli halvälskad. Jag ville inte dela henne med nån annan. Men jag var så tokig efter henne, så det var förfärligt. — Nå, hur bar ni er då åt? — Ja, jag gatt [måste] vända mej till en större makt. Jag bad Gud så innerligt, att han skulle ta bort det där från mej. Och jag blev bra å. Jag slapp alldeles ifrån' e. Sen bruka dom tycka så illa om den som dom har blivit tokig efter på det där sättet? — Ja, sen såg jag väl ingen, som jag avskydde så som hon.

1942 Läs sägen →
Sorsele, Lappland

Har baran och drar till sig mjölken

Jo, nog har dom kunnat! Det var en här i Nabbnäset, gumman där hon fick tolv lispund smör över en sommar och hade fyra kor. Och vi fick ingen mjölk den sommarn. Det var barun, det var vi säker. Och vi hade sett barudynga, han är som en slem. Om man brände han på en eld utav nio sorters ved, så ska hon bli sjuk hon som rår om baran, och så ska hon jetta [vara tvungen] komma dit. Vi tänkte också göra det, men vi fann hit det nionde slaget (av träd), så vi kunde int. Men hur skull hon ha fått så mycke smöre, och vi vart utan! Hon använde divelsträck också då hon släppte ut korna, så korna våre blev så på tok, dem kute och sprang, och dom åt stubba och röta. Men då var det en gammal gubbe, en kvacksalvar, och då beställd vi utav honom divelsträck, som han tog från Lycksele (och som man gav korna in). Sen vart det bättre.

1942 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR
MIMER //