Strömstads stad, Bohuslän
Visa
Jag ville min klagan besjonga,
men jag vet inte rätt, om jag kan,
ty tankarna äro så tunga,
när sôm jag tänker på Pettra Johann.
Han var snäller och go!
Å, han gaf mej si tro,
men så kôm en i handelsebo.
Vi vandra omkring i det gröna,
när sôm han löfte sin trohet te mej
ibland blômster så fagra, så fina,
ibland klöfver å blad å timotej.
Å, han svor å gick ann.
Älska mej, sade han,
lita på mej, sa Pettra Johann.
/
På den tia då var vi så onga.
Han va sexton å femton va ja,
å våra hjertan de voro så tunga,
när sôm Pettra Johann sull å stad.
Hanses kind ho va våt,
å så skildes vi åt,
å ja gråt, å ja gråt, å ja gråt.
Å när året va gånget te änne,
så kom Pettra Johann på en tett,
å då sto knapp te å känne,
så förinnerligt fin hadden blett.
En bonjour, som va grå,
å e nattkappa blå, (Nattkappa hade de i stället för
stärkskjorta.)
paraprul å kalåscher å så.
Å då bjöd han mej på karameller,
å så ga han mej en duk, som var grann,
å så ba han ja skulle va snäller
/
Låta bli te å säja Johann,
ty ja har lärt mej i stan,
att de e tarveligt, san.
Du ska kalla mej Johan, ban.
Å så forn, å då gråt ja la värre,
men så kom en igen om ett år,
å då va han som den finaste herre,
som i stan uppå gaterna går.
Sådda klocka så stor,
Sådda tjockbottna skor,
Å en halsduk så tunn som ett flor.
Å då to han mej ut å spasera
fram på kvällen, när som de ble skumt
å der gick vi å spankulera,
å han köste mej bå ljuflig å ömt.
Skrif ibland! bad han då.
På de brefva ska stå
/
till hög ädle Herr Pettersson på.
Å ja skref, fastän skafta va dåli,
å ja skref te min lillaste vän,
å ja geck der å vänta så tåli,
aldrig nånsin så skref en igen.
Å ja skref en gång te,
å ja pintes å le,
å ja grät, men va hjelpte la de.
Å när året va gånget te änne,
å han varken kom hem eller skref,
då gråt ja på nättera värre
å geck ensam i marka å dref.
Men så tänkte ja så
te min vän ska ja gå,
kanske ä han mej trogen ändå.
Å ja åkte me bostroppa Besken
/
Å han köle mej te ena bo,
å der sto min gösse ve desken,
både fiffi å fin sa i tro.
Å e jungfru så grann
me kruseluller å bann
sto å smissla så rart me Johann.
Å han klappa den jungfrun på kinna,
när sôm ho sulle säja hajös,
å så sulle ho gå, men så inna
ho hant te, hadden gett na en köss.
Ja ä mill sôm ett lamm,
Men så klef ja la fram,
Å ja spötte å ropte: tvi skam!
Å då gjol ho en knöck uppå nacken,
å så frågte ho hvem ä den der.
Å min gösse han tette i backen,
Å så nöp han uti sina klär.
/
Men sen så röt en så käckt
uppå stadsdialekt
Detta härra va nästan för fräckt!
Å ja sto der å bliga å bliga,
å mina tårar di rulla å rann,
å ja tänkte te å gå, å te tiga,
för te inte genera Johann.
Men så tänkte ja så
De e inte riktigt ändå
Något sa du la säja ändå.
Å så sa ja, så nätt som ja kunne,
ja, jag ser nock, att jungfrun ä grann.
Å Vår Herre si löcke dej unne,
men de e sunn om dej, stackars Johann,
ty du bröt bå ditt or
å den ed, som du svor
å de målet, som taltes å di mor.
/
Å mej har du gjort sådan smärte,
Som la aldri beskrifva ja kan,
Men ändå så ber ja i mitt hjärta,
Att du måtte bli löcklig, Johann.
Å farväll nu min vän,
nu går ja igen.
Å här setter ja å gråter än.
En fru i Strömstad skrev en visa för mer än 60 år sedan.
Jag minns bara det här:
Jag älskat har en lita flicka,
ho va la mera kort än lång.
Men ho rev sej på en sticka,
och det tog hennes unga liv.
