Dom törke blåbära och använde för magen.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
Vi har brukat ta "gullsmen" (nyckelpigan) i handen och säga: "Gull, gullsme, ge mä lite gull, annars hogg ja tå dä huve å kast dä ut i forsen." Då fick man lite "gull" inni handen, och då la man ner den.
I gamla Sandvik-bodarna försvann det en gång en ko för en bonde, som hette Tunberg. Och dom var ute och letade en dag — han fick nog ha folk till hjälp — men dom fann inte kon. Dan efter gick dom också och letade, och då var han så sint, och han trätte och svor och slog med yxhammarn ner i en rot och hota dom (vittrorna) vad han skulle göra om han inte fick igen kon, för han trodde nog att hon var vittertagen. Men då tredje dan, då dom gick och letade, då fann dom kon just på det där stället, och då hade hon lårbenet avslaget. Det var roten, som han hade slagit på.
Då dom fick "ränsla" (värk) i en hand, "otålda" vi sa (fulslag), så skulle dom gå till en källa i en myr och ösa ut hon, så kunde det alltid hända att dom fick tag i en "toske" (groda), och då skulle dom ta hon och lägg'a där det var ont, så att huvet vände neråt, och så band dom fast'a, och hon fick sitta tills hon dog, och då var det slut på "onta" (det onda). Och det är verkligt säkert. Det minns jag nog vart prövat.