Transkriberad uppteckning

Det finns ett berg här som heter Fjällboberget. Där påstod min farbror att skogsrå fanns. Han hade hört henne där. Hon lockade och sjöng. Det var xxx-tarm hon skulle ha med sej. Det var en så grann sång, så hon hade inte hört något sådant varken förr eller senare. När hon hade tystnat, så var det som det hade blivit liv i hela skogen. Men han såg henne inte. Skogsarå var som ett vanligt fruntimmer. Hon kunde skapa sej till att likna vem som helst av fruntimren. Min farbror skulle hugga ned i skogen. Han satt på en stubbe och vilade sej. Då tyckte han att det var en av granngummorna, som gick på en smal skogsväg ett stycke från. Men han tyckte det var konstigt, för hon hade så brått. Och när han skrek på henne, så blev hon borta. När han kom hem, så gick han till den granngumman och frågade, vad hon hade haft för ärende till den skogen. Då talade hon om att hon aldrig hade varit utom dörren under den tiden. Det var inte bra, om skogsråa fick veta namnet på en. Men om man hade en kniv eller något sådant att kasta, så orkade hon inte få någon bukt med en. Hon var farlig på så vis, at hon förvillade en. Men om man hade en kniv att kasta då, så kom man rätt igen.