Transkriberad uppteckning

Kvarnar och malning. Ore. 1 Kvarnar och malning. A. Handkvarnar och andra enkla redskap för mal= ning och krossning. Innan tackjärnsmortler kommo i bruk, begagndes många primitiva redskap eller medel för kross= ning af t. ex. salt, kryddpipor, starkpipor (=hvit= peppar) och kaffe däräst det begagnades. Bland sådana primitiva redskap voro fig. No 1 och 2. Träjmorteln, No 2, hvari kaffet krossades, var ett ett urhålkat trästycke. Urhålkningen var wäjdäre (=vidare) upptill och trångärä (=trängre) ner åt bottnen ock så en pjutug (=spetsig) träpin= ne (= träjpinnä). Såltä gnugges mä jänom run= dom slettom sten (=saltet krossades på bordet med en rund, slätt sten). Kaffet kunde äfven guggas på bordet med en halfstopbutelj. ”Ta å gnugg nå smörsålt!” Smörsalt kallades allt krossat salt. / Ore. 2. En och annan handkwän (=handkvarn), snar= lik fig. 5, fanns i byarna och stenarna voro läjko wäjder (=lika vida) och tjockare åt mitten, hvarest hålet var plaserat. Understenen var också tunnare åt kanterna. Hålet i mitten på understenen var fyllt med en träplugg och i den såt (satt) en rund järnsprint, hvilken utgjor- de axeln för sjäglan som skulle balansera öf= verstenen. Seglan var af björkträ och inpassad i några upphuggna spår på ömse sidor af hålet på öfverstenens undersida. Vid reglering af öf= verstenens höjning eller sänkning vid olika slags mäld (=det som skulle malas) kilades sjäglan med träkilar eller näfverlappar. Min farfar var an= delsegare i en handkvarn af svart, mycket hård sten= art, som ej behöfde hackas, vässas liksom de andra gråstenskvarnarna. Hon sades vara kommen ifrån Norrgie och kallades allmänt ”norka” till skillnad från andra. / Ore. 3. För 70 år sedan maldes på handkvarn allmänt gryn och malt, stundom äfven salt, men före skvaltor= nas (=skvaltkvarnas) tid äfven mjöl. Tiden för skvaltor- nas tillkomst är nog öfver 100 år. Men det fanns en och annan i bruk ännu på 1870-talet. Skvaltorna byggdes i någon icke alltför aflägsen, vattenrik bäck el. ström. Då större kvarnar, s.k. tullkvarnar, byggts slopades skvaltorna den ena efter den andra. Namnet tull= kvarn uppkom däraf att mjölnaren för kvarnens räk= ning tog en viss % af mälden som ersättning för mal= ningen. Tullsäden säljes af kvarnegaren till allmän= heten. De första tullkvarnarna byggdes af i de båda bruken, Furudal ock Dalfors. Hemdjorder pär= kwänner (=hemgjorda potatiskvarnar) finnas nog kwärr (kvar) än i dag. Den utgöres af en fem kvarters lång och fyra tums tjock kafvel, som efter hela längden har en spiralformig inskärning runt kafveln. / Ore. 4. Kafvel, som i ena änden är försedd med vef, plase= ras i en två delar söndertagbar låda för rengö= ringsändamål. De numera förekommande kött= kvarnarna brukas ofta för krossning el. malning af po= tatis. Handkvarnen plaserades på hvilket sta= digt bord som helst, blott dess yta var nog stor. Mäl= den matades i hålet på öfverstenen med handen, hvarefter sjäglan af farten förde den mellan ste= narna. Namnen på stenarna var blott understenen och yfverstenen. Det malda blef liggande på bor= det rundt understenen. Yfverstenen drogs med= sols med en rund käpp, fästad i ett hål vid ste= nens utkant. Drogs med högra handen och matades med den vänstra. Inga väderkvarnar, inga me= kaniska anordningar för dragkraft har förekommit. Orten har varit för obetydlig jordbrukstrakt. [En talträngd och frågvis kvinna, får ofta heta sjägla. ”O e jäna riktig sjägla”] / Ore. 5. För något århundrade sedan maldes på handkvar= nar allmänt gryn, malt och stundom salt, men före skvaltornas tid äfven mjöl. Tiden för skvaltornas tillkomst är nog öfver hundra år, men det fanns nog en och annan kvar, som var i bruk ännu på 1870 talet. Allt, som skulle ”målos” (=malas) på handkvarn eller skvatlan, skulle först torkas i ”tåsstugen” (=bastun), hvarest det efter långväggen på ömse sidor om ”tåsstomuren” var intimrat en 6 kvarter bred lafve (=tåsstolafven”) på hvilken säden eller ”maldär” (=en blandning af agnar och slösäd) eller hvad som skulle torkas utbreddes och dagligen omrördes samtidigt som ”umnen” på nytt uppeldades. Efter ”sträjbattjem” (=stridbäcken) fanns en tid ett tiotal skvaltor, alla af mycket enkel konstruktion. Först uppsöktes ett lämpligt ”watofåll” (=vattenfall) hvilket icke behöfdes vara synnerligen högt. / Ore. 6. Där byggdes en primetiv dam. Ett sirka 3 à 4 mtr ”kwännhåjs” (=kvarnhus) byggdes af liggtimmer på b=- hörigt afstånd från dammen. Golfvet utgjordes af kluf-´= na furustockar, ty det skulle vara stabilt, så det kunde uppbära stenarna utan att böja sig eller gunga vid öfverstenens rotation. Från golfvets öfverkant ner till bäckens botten borde vara öfver 1 mtr, ty där nere skulle ordnas med ”kwännkallem” (=egentligen val= tenhjulet) som skulle stå lodrätt. Watenhjulet täljdes af en minst 12 tums grof stock och som cirka 12 à 14 tum af stockens längd får behålla sin tjock= lek. Resten af stockens längd täljdes och afspetsa= des. Den grofva änden av kvarnkarlen (=håfvo) där skovlarna skulle intappas järnbandades och en axel inslogs på under= sidan af hufvudet. Som lager för axeln brukades van= ligtvis en större sten, hvari ett hål uppmäjslats. ”Kwännkallns” öfre ände fick en längre axel, som skulle / Ore. 7. räcka upp genom golfvet och understenens mitt= hål samt fästas vid sjäglan, hvilken skulle rotera öfverstenen. Kvarnstenarna, hvilka voro omkring en (1)mtr i diameter och 2 dmtr tjocka hackades af grå= stensklyfftor. Förutom släggor (=släddjur) och gröfre redskap brukades därvid, liksom vid vässning af för mycket nötta stenar i kvarnen s.k. ”kwännhackor” med härdade stålspetsar i båda ändarna. Då stenarna i kvarnen skola vässas, hackas, hissas öfverstenen upp med en rulla och ett tåg uppe vid taket, så att stenen blir stående på kant under hackningen. Innan hack= ningen börjar sotas hela ytan med ett ”smidjekål” (smed= jekol), hvarigenom ”målnärn” (=mjölnaren) kan se hvarest det är ohackat. Dammen bör vara så nära ”kvännhåjse” att dam”luka” kan med en häfstång inne I kvarnen öppnas eller stängas. ”Watnä” (=vattnet) stu= par i en ränna nära nog lodrätt på skoflarna i vatten= hjulet där under golfvet. / Ore. 8. Utikring understenen, hvilken skulle ha ett fast underlag, var fogad en s.k. mjölring af trä och öfver och utikring ”stenparä” ”stålftes” (= stjälptes en sexkantig låda, s.k. mjölkar. ”Yfverbåtnen” (=öf= verbottnen) på mjölkar i kvarn skulle naturligtvis ha en öppning på mitten, där säden skulle matas ner i öfverstenens öppning. ”Tåjtn”, hvari säden stjäl= pes vid malningen, är en fyrkantig låda, vid upp- till och trängre vid nedre ändan, samt står med fötter på mjölkaret. Vid ”tåjtens” nedre, trängre ända var med läderremmar löst hängande den s.k. ”matarlådan”, som genom kvarnstenens rote= rande rörelse, var i ständig skakning, då en vid lådan fästad käpp slepade mot kvarnstenshålets insida. Denna kvarnens själfmatning kunde endast ske med ren säd, men vid malning af s.k. ”malder” (=en blandning af agnar och slösäd eller / Ore. 9. dyligt ”bås” (=boss) måste mjölnaren sitta på mjöl= låren och med en käpp peta ”mälden” (=varan, som skulle malas) i ”lagoma” doser i kvarnhålet. Mjölet sopades ihop och skyfflades i påsarna, ty någon trätub hvarigenom mjölet kunde falla igenom ner i den vid tuben fästade påsen, såsom i de bättre konstruerade kvarnarna, kunde natur= ligtvis ej förekomma, då intet rum under kvarnen förefanns. En och annan kunde i sin ”skvalta” ha en enkel gråstensmur i något hörn, att elda uti. I sinom tid förenade sig några bönder om att byg= ga en bättre konstruerad ”kwänn” (=kvarn) med växelgång och med öfver- och underbotten, större kvarnstenar, 2 par, hvilka köptes från någon trakt i Uppland el. Gästrikland. Kvarnen i Östanvik är väl cirka150 år gammal och har genomgått många re- parationer el. ombyggnader. Sedan flera sådana / Ore. 10. tullkvarnar byggts började skvaltorna öfvergif= vas och fingo förfalla. Bönderna foro hälst till den bättre kvarnen, hvarest de kunde få bättre vara, hvare sig mälden skulle ”gropa” (=gröpa mäld) till kreaturs= foder, finmalas el. siktmalas. Dessa kvarnar fin= go namnet ”tullkwänner” (=tullkvarnar) medan mjöl= naren tog tull, t. ex. en kappe säd för hvarje tunna som maldes, som ersättning för malningen. ”Watohjulä” (=vattenhjulet) gick, åtminstone vid de förs= ta tullkvarnarna, med ”yfwerfållsvatn” (öfver= fallsvatten. Vattnet kom i en ränna från dam= men och störtade på hjulskoflarna. Hjulet var väl cirka 6 alnar i diameter. Hjulringen var på insidan brädbottnad så att skoflarna stötte mot denna botten. Hjulet byggdes vid ”hjulstuttjen” (=hjulstocken), hvilken var järnbandad och var i liggande ställning. Hjulhuset var afbalkat. Hjulstockens ände inåt kvarnen var försedd med en ”trill” som satte de öfriga anordningarna i gång. / Ore. 11. Väderkvarnar har ej förekommit här i trakten. D. ”We em mjölloser” (=vi är utan mjöl). ”Du få far sta å målo e dag” (=du får fara åstad och låta mala I dag). ”E ska hjålp de läss på (=jag skall hjälpa dig lassa på) ”å tal um får de hur ä ska målos” (= och tala om för dig hur det skall malas). ”Ti isn jä kalf= skinnssättjen ska du ta rugmjöl” ”å ti läswäfssättjen (=lärftväfssäcken) skrädmjöl”. ”Kor= mjölä å hagermjöle som ska gropas (=gröpas) få do ta ti dem da grof blågannskuppa”. (påsar av groft lin= garnsväf). Mälde är nog torr, vi ha ju haft den på ”tåsstugo” (=torkstugan, bastu). Jag kan inte tro att den ”rånnat att” (=blifvit mjuk igen. Tåsstugan utgöres af en timrad byggnad med mel= lantak och en stor af gråsten murad ugn mitt på golfvet, marken. Man kryper in i öppningen på framsidan, hvilken är trängre än längre in i ugnen, / Ore. 12. då man skall elda. Efter väggarna på ömse sidor om ugnen äro intimrade 3 fot breda lafvar (”tåssto= lawen”) hvarpå säden utröres, På bakväggen af bastun är anbrakt en glugg genom hvilken röken under eld= ningen skall utgå, men då brasan brunnit ned stop= pas ”tåsstogluddjen” igen. Är säden inte väl ge= nomtorkad, händer, utom det att en del mjöl klib= bar sig utikring kvarnstenarnas kanter, att mjölet får en ”duntjän, unken” (=obehaglig, rå, mögelak= tig smak). ”Gåk å dra på kwänne!” (=gå och dra på kvarnen). ”Ständj” (=stäng skifbordsluko, så ”we am kwännvatnä kwärr” (=så vi ha kvarnvattnet kvar). ”Kwännsten snor till milla hvarfwom”. Nu går det med lagom fart. ”Ta ättermjölä” (=då kvarnen börjar mala tomt), få se sjålft (=för sig själft). Då kvarnstenarna äro nyhackade låter mjölnaren en del i kvarnen hopsopats spillmjöl m.m. först gå igenom innan han släpper på mälden. / Ore. 13. Då ombyte af mäld skall företagas, afstänges mat= ningen några ögonblick och låter det gå tomt innan den nya mälden påsläppes. ”Slå att kwänne” (slå igen kvarnen), ”ä ent nå mer målo nu”! (=det är intet mera att mala). ”Hemkämen mä mjöllasse” (hem= kommen med mjöllasset) lämnas mjölet i något gammalt stannfat, i någon tom gammal och tvät= tad strömmingshalftunna etc. och en del af sämre kvalite kunde få stå i säckarna. Hvarest kvarnbygget var samfällt för flera delegare fanns en träklubba, som handhafdes av den som var utsedd till föreståndare och på klubban hade hvarje delegare sitt bomärke inristat och bomärket inrista= des dagsvärkena, som hvar och en gjorde. För malningen af all slags mäld fingo kvarnegarna likäväl som utomstående ersätta med tull af mäl= den. För malning af agnar och annan svag säd togs tullen af korn och råg. / Ore. 14. Ett par eller tre gånger årligen tömdes tullkistorna och innehållet delades mellan kvarnegarna. Denna ”tullsäd” såldes af en och annan egare, som icke själf var i behof af den. ”En kwännkammare” med mu= rad öppen spis var äfven sammanbyggd med kvarnen, till trefnad för dem som fingo vänta till deras tur kom att få mala. Åtminstone för de långväga, som måste vänta någon dag till deras tur kom att få mala, var det gott att kammaren fanns. De, hvilka bodde i närheten af kvarnen fingo ”lägga upp” sin mäld fingo fara hem till någon af mjölnaren bestämd dag. Man hade vanligtvis sina ”gannsäcka” (=säckar af groft blaggarn) märkta genom att af en ”wallmaslapp” (=vad= malslapp) utklippa formen af deras bomärke och sy detta säckens öfre kant. Denna märkning ansågs och anses säkrare än en sticka med bomärke fäst vid säcken med ett snöre. Nu är dä så fullt mä malning, så du få vänta ti nästa ”wiko” (=vecka) / Ore. 15. Sällan förekom, att någon af de bönder som låtit bygga kvarnen voro kompetänta som mjölnare. Det var leja en person som hade någon erfarenhet i facket. Annars hände att en fackmässig mjölnare fastän icke bonde deltog som andelsegare i kvarnbygget och blef själfskrif= ven mjölnare, med som aflöning en viss andel af tullen. Till bostad åt ”målnärem” (=mjölnaren) och hans familj byggdes i närheten af kvarnen och dammen en s.k. kvarnstuga, ”kwännstuga”. För något tiotal år sedan afled en gubbe här i Ös= tanvik, som ofta höll sig i närheten af hjulhuset och kvarnforsen för att, som han sade, af ”strömgubbom” lära sig spela fiol, men han blev aldrig någon egent= lig spelman; Neckens polska kunde han aldrig lära sig spela. Strömkarlens existens tviflade han aldrig på. Några pojkar vidtalade honom en afton att följa dem till den i närheten befintliga kvarnen, / Ore. 16. de ville också höra ”strömkalln”, som de sade. Gubben var ej motvillig utan följde med pojkarna. Pojkarna hade på förhand så ordnat, att en af dem skulle med en lånad fiol vara gömd någonstädes i hjul= huset då gubben med pojksällskapet kommo fram till kvarnen. Vid framkomsten ställde de sig vid forsen och under djup tystnad lyssnande på hvad komma skulle. Jo, inom några ögonblick fingo de höra svaga fioltoner någonstädes från kvarnen. Gubben blef öfverförtjust. ”Nu hör ni”, sade han. Han me= nade att pojkarna nu blifvit öfverbevisade om att strömkarlen spelar fiol. Pojkarna, fulla af skratt= lust föregåfvo räddsla och sprungo sin väg.